Aftonbladet – 6 december 1864, sida 2

ting om denna qvinna. Jag vet allt hvad man säger om henne, och likväl försäkrar jag er på fullt allvar, att ni sjelf, om ni stode framför henne, inte skulle tänka på någonting af allt detta, utan tacka Gud om ni passabelt kunde behålla er fattning. SAr denna tafla er egendom?4 frågade Andrea efter en stunds tystnad. Nej, hon har tillhört en lyckligare, en vacker ung venetianare, hvilken, efter hvad hon sjelf bekänt för mig, varit hennes af gud. Den oförsigtige fick det infallet att erbjuda mig sin vänskap. Han försonar nu detta brott i landsflykt, och mitt straff består endast deruti -att han testamenterat mig denna tafla, och att jag sett originalets ögon fälla tårar öfver honom. Medan han sade detta, stod han framfö taflan och betraktade henne med en svär miskt sorgsen blick. Andrea observerade honom med det djupaste deltagande. Hans ansigte var icke utmärkt genom skönhet, endast tilldragande genom dragens ungdomliga mjukhet i förening med uttryckets manliga allvar och eld. Afven i den höga gestaltens rörelser uppenbarade sig adel och energi. Ovilkorligt undföll Andrea utropet: Att äfven ni kan älska denna qvinna, som är er så föga värdig! Älska! svarade den unge mannen med en egendomligt dyster ton. Hvem har väl sagt er att jag älskar henne! Säg snarare att jag är förtrollad af henne, att jag med suckan och tandagnisslan bär hennes bojor, cch att jag blyg.s öfver denna svaghet, ehuru jag på samma gång frossar deraf. Jag har aldrig förr vetat, huru all jordisk salighet är ett intet mot känslan af att låta sin nacke tryckas till blods under ett sjelfvaldt ok och för att kasta hela sin mannastolthet i stoftet för ett leende ur sådana ögon. Hans ansigte hade fått en förökad färg; nu först märkte han att Andrea för länge sedan hade vändt sig bort från taflan och lyssnade till honom med en bekymrad min. Jag tråkar ut er, sade Rosenberg. Lät