Aftonbladet – 6 december 1864, sida 2

Lagenilg tortur i Sverge. Denna rubrik skall säkerligen förundra många af våra läsare, hvilka vatit vana att föreställa är det torturens tidlängesedan var förbi i hela den civiliserade verlden, och allraminst kunnat föreställa sig att någon qvarlefva deraf kunde fortvara i det fria Sverge med ett fullkomligt lagligt och ingalunda tynande lif. Denna förundran skall ej minskas, om man erinrar sig, å ena sidan, att i sjelfva Ryssland för redan ett helt sekel sedan ifrågasattes klokheten och rättvisan af att på hvad sätt som helst tvinga anklagade till bekännelse och sådant af ingen mindre person än dess dåvarande sjelfherrskare Katarina Il, i hennes instruktion för komiterade till ryska lagbokens författande, samt man, å andra sidan, dermed jemför 16 i svenska regeringsformen, denna vår habeas-corpus-akt, som uttryckligen förbjuder konungen att någon förderfva eller förderfva låta, till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan att han lagligen förvunnen och dömd är?, och likvisst är ofvanstående rubrik sann. Ännu i dag händer det nemligen att personer, anklagade för groft brott?, emot hvilka mer än half, men ej full bevisning förebringats, alltemellanåt insättas på s. k. bekännelse, d. v. s. iuspärras i enrum, utan sysselsättning, med utsigt att få sitta der hela sitt lif eller till dess de bekänna sitt brott. Det sker icke under sjelfva ransakningen (det kunde då ha åtminstone ett sken af förnuftighet), utan det sker först efter det den högsta menskliga domaren, K. M:t sjelf, dessförinnan förklarat dem icke vara lagligen förvunna till brottet. Man har svårt att kunna föreställa sig något vidunderligare, än detta domarens gäckande af sin egen dom, liksom man i våra dagar ej gerna kan tänka sig en svårare tortyr, än den hopplösa tillvaron i den ensliga, graftysta cellen år ut och år in. Den torde ej vara behagligare, än vistandet i den gamla af Gustaf III raserade ?Rosenkammaren? på Smedjegårdshäktet i fordna tider ansågs. Förfarandet grundar sig på ett k. bref från den absoluta konungamaktens tid, dateradt den 22 Mars 1803. Hvarken svenska folket eller rikets dåvarande ständer hafva sålunda den ringaste del i denna lagstiftning. Men rikets ständer alltsedan 1809 äro ej så skuldlösa, då de ej påyrkat upphäfvande af det barbariska lagstadegandet; och — vi nödgas bekänna det — icke heller är pressen fritagen från försummelse, då den ej kraftigare och ihärdigare manat till ett sådant yrkande. Förtjensten af att hafva nu väck den allmänna uppmärksamheten på förhållandet tillkommer hr justitierådet Naumann, som i sin Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning? (häftena I—11) på med ett synnerligt klart och bevisande sätt, värma och talang framhållit de vådliga och orättvisa -konseqvenser, hvartill lagbudet kan leda; och vi göra oss ett nöje af att här införa slutet af hr Naumanns artikel, så lydande: Me lt fog kan man uttala det omdöme, att ins ande på bekännelse sällan blifvit i vårt land, åtminstone på sednare tider, missbrukadt. Men detta för vår i så många hänseenden akt ningsvärda domarekår hedrande förhållande gifver intet stöd åt sjelfva grundsatsen, rättfärdigar icke den lag, genom hvilken detta insättande möjliggöres. Det vore en ovis lagstiftare, som, vare sig i fråga om privat eller offentlig rätt, förutsatte att tiderna alltid skulle blifva fredliga och TER att medborgarne af en eller annan klass al id med sans skulle begagna de rättigheter, ) n gåfve dem, och derföre uraktlät att för dessa rättigheters utöfvande ställa sådana skrankor, som omtanken om andra medborgares väl och i all-: mänhet statens ändamål kräfver. Andra tider kunna komma, då politiska eller sociala stormar gå öfver land och rike och splittra medborgarne I partier, som ömsesidigt söka bekämpa hvarandra samt dervid använda medel, hvilka ej alltid iro aktningsvärda. Månne ej under så beskaffade tidsförhållanden de lagbestämmelser, som vi sett 1803-års k. bref innehålla, skulle kunna missbrukas till en grym förföljelse, hvilken ställde sig under lagens fana? Vi märka, att detta k. bref illåter insattande på bekännelse icke blott när len tilltalade är i det närmaste öfvertygad om nord, dråp, rån och dylika brott, utan gäller alla grofva brott. Vi veta huru sväfvande detta besrepp finnes vara i 1734-års lag, och att den vanSM regeln, enligt hvilken till Pgrofva brott skulle äknas alla urbota, jemte stöld, har åtskilliga indantag. Ännu svårare är det attafgöra hvilka prott, som enligt nya strafflagen kunde vara att ill nämnde kategori hänföra, såframt man ej, ned ledning af samma lags 5 kap. 14 funne ig berättigad att dit räkna endast de icke-prekriptibla. Men inom denna gräns falla åtskiliga s. k. politiska förbrytelser, t. ex. lasteligt al mot en presumtiv tronföljare, hvilket är beagdt med ända till fyra års straffarbete. Öfverlyttad till detta politiska område, skulle åt lagen m insättande på bekännelse kunna gifvas en asaväckande tillämpning. Den som anklagades ör lasteligt tal — en Törbrytelse, hvilken icke är land de lättast bestämbara, — samt i det när1aste ansågs öfverbevisad, fastän han nekade ch derföre ej var lagligen förvunnen, kunde af lika tänkande finnas hafva t. ex. genom förut tgifna skrifter ådagalagt en ondska och vanrt, som gjorde hans vistande på fri fot vådligt ;r allmänna säkerheten (eller hvad från en viss ynpunkt kunde benämnas: statens trygghet); ch han var således tillräckligt qvalificerad att ir obestämd tid, måhända för lifstiden, förnäkta i fängelse och afhållas från all sysselsätting, ett straff, som, enligt hvad vi nyss erforo, elfva fångvårdsstyrelsen kaärakteriserat såsom en en svåraste tortur. Det är oss icke obekant, att man af vår habeasrpus-akt, 16 regeringsformen, ä sällan velat ra ett alltför elastiskt bruk och derigenom vat på väg att minska dess anseende; å andra dan har det lyckats att just med tillhjelp af tta grundlagsbud. rätt tolkadt, göra gällande era medborgerliga rättigheter, hvilka icke komRNE RENEE a RH -—— TTT OO LE ng om denna qvinna. Jag vet allt hvad an säver om henne neh likväl fårcälkrar