Aftonbladet – 6 december 1864, sida 2

ANDREA DELFIN). NOVELL AP PAUL HEYSE. Jag ville bara ha några underrättelser om ett tyskt handelshus, sade han, ty jag är här i Venedig uti-en skrifvares blygsamma ställning, och måste uträtta hvarjehanda små tjenster åt min principal, notarien. Men som jag inte var stort bättre deran i Brescia, och ni dock inte ansåg mig för ringa för att hålla er och er mor sällskap, så stiger jag äfven här dristigt in till er. Först af allt måste ni emellertid säga mig huru det står till med er mor, hvars vördnadsvärda bild, rörande kärlek till er och stora: godhet för mig, ännu med outplånliga drag qvarstå i mitt minne. Den unge mannen blef hastigt allvarsam och drog en djup suck. Kom in i mitt rum, sade han, vi kunna der språka mera förtroligt. Andrea följde honom upp, och hans första blick, då han trädde in i det präktiga rummet, föll på en stor pastellmälning, som hängde öfver skrifbordet. Han igenkände Leonoras strålande ögon och rika hår. Hela ungdomens förföriska och öfvermodiga 1leende låg ulbredt öfver dessa leende läppar. Den unga mannen ställde f:am tvenne stolar invid fönstret, hvarifrån man hade en öfverblick öfver den temligen breda kanalen och mellan husen på andra sidan gafveln af en gammal kyrka. Slå er ned och sköt er beqvämlighet, sade han. XVill ni ha vin eller sorbet? Men ni hör inte hvad jag säger; ni är alldeles försjunken i denna olycksaliga tafla! Vet ni hvem hon föreställer? Känner ni originalet, hvaraf detta endast är en matt skuggbild? Men hvem i Venedig är det väl som inte känner henne? Säg mig ingen;) Se A. B. nir 274, 275, 277, 218, 280—283.