Aftonbladet – 3 december 1864, sida 2

STOCKHOLM den 3 Dec Skarpskytterörelsen i Sverge, som till alla fosterlandsvänners glädje antagit sådant om: fång och redan så djupt rotat sig, at den : frivilliga beväpningen väl nu torde kunna anses såsom en nationalinstitution i vårt land, har på sednaste tiden ådragit sig uppmärksamhet icke blott i utlandet utan äfven och isynnerhet hos våra stamfränder, norrmän och danskar. Nyligen innehöll danska Fedrelandet om denna rörelses karakter och : historia en uppsats, som syntes härröra från en person som ganska väl satt sig in i förhållandena och lemnade en i det väsentliga trogen framställning af ämnet. Vi finna nu äfven norska Aftenbladet egna åt detsamma en artikel, genom hvilken tidningen synes hafva för afsigt att inverka på den gryende folkbeväpningen i Norge att i viss mån taga exempel af den svenska, från hvilken den har en temligen skiljaktig karakter. Denna Aftenbladets artikel innehåller mycket, som äfven hos oss torde läsas med intresse, och vi meddela den derföre här, så lydande: ?Då en talare besvarade den för Norge före-lagna skålen vid banketten i Berns salong i Stockholm, uttalade han sig om det intryck en norrman erfar vid ankomsten till Sverge, intrycket ?af detta lands ärofulla historiska minnen och af dv spår, som derutaf finnas öfverallt i lif och folkkarakter?Ett af de starkast framträdande och mest i ögonen fallande vittnesbörd härom är otvilvelaktigt det allmänna deltagande, hvarmed folkbeväpningen omliattas i vårt brödraland af unga och gamla, af skarpskyttekårernas aktiva medlemmar, af dess rika män liksom af dess mest ansedda offentliga personligheter; och icke minst har det lefvande intresse, som Sverges qvinnor så allmänt egnat denna sak, tjenat att gifva den styrka och tillväxt. Annu i dag går folkbeväpningen i Sverge framåt, och de svenska tidningarne meddela beständigt underrättelser ej blott om upprättande af nya skarpskyttekårer, utan äfven att hela rörelsen beständigt vinner uti organisation och fullkomning. En förut i vårt blad intagen artikel ur Feedrelandet sökte hufvudskälet till den märkliga framgång denna sak erhållit, och det intresse hvarmed den fortfarande omfattas, förnämligast uti det allmänna erkännandet af att Sverges reguliera militärmakt med sin nuvarånde organisation skulle vara otillräcklig för landets försvar under ett krig, hvaruti de förenade rikena komme att stå ensamma, och i folkets allvarliga beslut att afbjelpa denna brist. Men detta utgör icke tillräcklig förklaring på saken. Det måste finnas en mäktig drifkraft, fom kunnat framkalla detta allmänna erkännande af folkbeväpningens vigt för landtförsvaret, och som gjort att der omfattas med ett så allmänt och fortfarande deltagande, att det synbarligen är lust och håg som drifver verket framåt. Denna drifkraft måste utan tvifvel till stor del sökas i svenska folkets rikedom på historiska minnen af det slag, som är i hög grad egnadt att underhålla nationens krigiska anda. Denna anda drifver icke längre ut på äfventyr, den drömmer icke mer om europeiska eröfringstå-, men den fortlefver icke destomindre och riktar nu sin hela kraft och sitt bemödande på att göra Sverge lika starkt och oöfvervinneligt i försvar mot yttre fiender, som det under försvunna epoker var i anfall, då det sände sina armåer ut öfver Europa. Det är klart att svenskens fosterlandskärlek måste i hög grad uppeldas och taga en krigisk riktning, då ban läser eller hör berättas om sina föräders stora och minnesvärda bedrifter ända intill sednaste tid, och i hvilken borgerlig ställning som helst han sedan må komma, så skall aldrig denna eld utsläckas, och han skall omfatta tanken att värna sitt fosterland icke blott såsom en helig, utan ock såsom en kär pligt, till hvars uppfyllande han derföre gerna vill göra sig så beredd som möjligt: En annan omständighet, som också i hög grad måste tjena att understödja denna rörelse i vårt brödraland, är medvetandet om den ofantliga makt, mot hvilken det i händelse af ett krig skulle komma att kämpa och försvara sig. Efter föreningen med Sverge har Norge förlorat, hvad de flesta länder och nationer eljest ega, — en granne, med hvilken de under århundraden fört blodiga och förbittrade strider, och hvilken derföre blifvit betraktad som en arffiende, som beständigt hållit nationalandan vaken och beredd på ett förnyande af striden. Danmark har i detta häfseende utbytt Sverge mot Tyskland, och Sverge har behållit sin gamla farliga granne i Öster, med hvilken det under århundradens lopp halt så många blodiga konflikter, att svenska folket knappt kan tänka sig någon fiendtligare motsats till sig sjelf än Ryssland och dess folk. Så är det icke med Norge. Ehuru efter föreningen Sverges väaner och fiender äfven borde vara våra, bevarar norska folket intet bittert eller ) sorgligt minne från sitt grannskap med Ryssland, om det än delar den allmänna europeiska meningen om beskaffenheten af den politik, hvarmed det söker att befrämja sina planer. Genom föreningen mistade vi vår arffiende och vunno en naturlig bundsförvandt, och under den långa fredsperioden blefvo vi mer och mer böjda att tro, att i och med föreningen den eviga freden började för Norge. De sista årens händelser hafva till en del väckt oss ur denna falska och farliga dröm, men vi äro ännu knappast vakna och ha icke såsom Sverge fått ögonen Öppna för den fara som hotar skandinaviska halfön från dess östra oranne. Svenska fol