Aftonbladet – 3 december 1864, sida 2

ANDREA DELFIN, NOVELL AP PAUL HEYSE, Med tillgjordt likgiltigt hållning följde Andrea efter folkmassan, med hatten djupt nedtryckt öfver ögonen, och händerna på ryggen. Nu trädde han ut på Marcusplatsen, der i otaliga grupper alla stånd och åldrar skocktals stodo blandade om hvarandra under den rena sommarhimmeln, medan folkströmmen vidare flöt fram under procurazians pelargångar, bortåt piazettan, ända utåt kanalens breda bäcken, som beherrskades af de båda pelarne. Detgamla dogepalatset höjde sig majestätiskt öfver det krälande folkhvimlet. akom bågfönstren och i arkaderga såg man vapen blänka, och en trupp soldater hade fattat posto vid ingången, bildande spalier och framsträckande sina gevär mot en hvar som, utan att tillhöra stora rådet sökte att komma dit in. Ty deruppe i den stora salen, på hvars väggar republikens storverk voro afmålade, satt blomman af adeln tillsammans i hemlig rådplågning, och folkmassan, som skyggt svallade förbi en gamla byggnadens tunga pelare, tycktes otåligt afvakta resultatet af denna sammankomst. Så ofta en nobile lät se sig vid fönstret, uppstod ett mummel, ett pekande och stirrande uppåt, som om man i hvarje ögonblick väntade att få höra domen öfver de upptäckta missdådarne afkunnas der uppifrån balkongen. Äfven Andrea, som ensam hade vandrat fram öfver torgets långa fyrkant, närmade sig nu dogepalatset och kastade i förbigående en blick in i kyrkan San Marco, der han såg menniskorna stå hufvud vid hufvud ända ut i porten för att lyssna till predikan. Derpå banade han sig mödosamt väg fram till de båda pelarne och stod i ) Se A. B. nir 274, 275, 277, 278, 280 och 281.