Aftonbladet – 2 december 1864, sida 2

En veeka förflöt utan att den eröfring, som Smeraldina trodde sig hafva gjort, synnerligt skred Iramåt. Endast en gång släppte hon honom maskerad in till sig en qväll genom stora porten, sedan hon på förhand vidtalat portvakten, förde honom derefter till vattentrappan och steg med honom i ondolen, som han sjelf med långsamma årslag dref framåt genom den mörka labyrinten för att slutligen en stund glida ut på den stora kanalens mera rymliga vatten. Trots det goda tillfället var han äfven denna gång icke just vid något särdeles ömt lynne, medan hon ständigt pratade och sökte roa honom med skildringar ur den stora verld, i hvilken hennes grefvinna spelade sin roll. Han fick veta att den österrikiska ambassadsekreteraren sedan flera degar-brukade göra långa besök hos hennes herrskarinna, der båda uton tvifvel rådgjorde om huru man skulle kunna få unga Gritti återkallad ur landsflykten. Grefvinnan var vid bättre lynne och hade gifvit henne rika skänker. Andrea tycktes endast med halft öra lyssna till allt detta och uteslutande egna sig åt styrandet af gondolen. Det var derför äfven för flickan sjelf icke okärt då hennes tystlåtna följeslagare vände om och for den kortaste vägen hem. Ljudlöst dref han den smala farkosten fram till pålen, lade, sedan de stigit ur, kedjan omkring den och bad att få nyckeln för att tillåsa den. Hon gaf honom den och stod redan i dörren, då han ropade till henne, att båtnyckeln i hastigheten glidit ur handen på honom och fallit i kanalen. Äfven henne föreföll detta högst förtretligt, men med sin vanliga bekymmerslöshet tröstade hon sin vän med att nog en annan nyckel fanns i huset, och denna gång kunde han icke undgå att till afsked gifva