Aftonbladet – 2 december 1864, sida 2

Den rätt kuriösa entente cordiale, som i sjelfva verket råder mellan antiskandinaverna i Sverge och det reaktionära helstatsoch absolutistpartiet i Danmark, framträder ingenstädes så klart och ohöljdt som uti den i Malmö utgifna Snällposten, hvilken, ultrakonservativ i afseende på vår inre politik, äfven blifvit en afgjord fiende till hvarje närmande mellan svenska och danska folken, alltsedan Danmark fick sin liberala grundlag af år 1849. Under flera år har nämnde tidning från den danska reaktionens litterära hyrkusk, Peder Hjort, mottagit de ilsknaste utgjutelser mot de nationelt-liberala sträfvandena i Danmark. På sista tiden har man i samma blad läst en hop bornerade artiklar mot skandinavismen, som visserligen icke i ringaste mån förtjena någon uppmärksamhet, då de höra till det mest inskränkta, som i den riktningen på sista tiden blifvit skrifvet, men som dock i i så måtto äro egendomliga, att de rentaf tyckas gå ut på att om möjligt vore framkalla känslor af hit cch ovilja mellan de båda folken. Danska Dagbladet har visat en af dessa artiklar den oförtjenta äran af att referera och karakterisera den: amma och tillägger derefter följande : Men hvarför gifva denna vackra utgjutelse en spridning utom den krets, som hemtar sin politiska bildning och uppbyggelse från de två själafränderna, Snällposten å ena och Flyveposten på andra sidan Sunhistoriska lögner och falska beskyllningar; ty den profbit på artikeln, som i det föregöra den alltför stor ära. Nej, men eme dan i denna väfnad afosanning, dumt prat och hån dock ligger något som vi, hvilka äro föremål för det sista, kunna hafva godt af att lägga märke till och göra mera afseende på än vi hittills gjort, emedan vi här som så ofta kunna lära något godt af våra fiender. Vi ha framdragit artikeln, emedan den utgör ett bland flera andra ganska karakteristiskt vittnesbörd om att den nöjd blott de individer, i hvilka den tagit sin bostad, i fred och ro kunna drömma vid sin läst, sin hyfvel, sin pulpet eller sitt penningskrin; hvilken hånar såsom svärmeri och fantasier allt som går utöfver verkstadens eller kontorets låga horisont; som blir förtretad och missnöjd, om en id, som icke uppstått eller fostrats i dessa 1okalers sömniga atmosfer, rycker den på lifvet och fordrar någon uppoffring af maklighet och penningar; som med plebejsk misstänksamhet öfverallt söker efter egennyttig beräkning — att den, säga vi, tyvärr icke är någonting alldeles obekant i vårt kära brödraland Sverge. Liksom åtskilliga utaf oss, hvad vårt eget fädernesland angår, visserligen gjort sig skyldiga till det telet att tro, det frihetens kraftiga vind, långt mera ön verkligen varit fallet, hade bortblåst denna ömkliga anda, så torde vi äfven för Sverges del ha underskattat dess omfång och styrka. Här hemma ha vi under loppet af detta år tillräckligt fått se och erfara, huru mycket af denna anda ännu finnes qvar; vi ba fått se, att det just varit hos de dermed bekajade, som det lilla parti, hvilket af princip hyllar en på tysket och absolutism syftande reaktion, hemtat sin styrka; att det varit de som under kriget i förening med detta parti förlamat värt mod och vår arm; de som, då händelserna tycktes för allvar skola rycka dem in på lifvet, skreko sig hesa med ropet om fred till hvarje pris?, likasom det nu är just desamma som i massa låta enrollera sig bland Augustiföreningens ?Elfvahundrade?, för att applådera professor Peder Hjorts och g-heimelegationsrådet Skrikes politiska visdom eller dricka skålar för studentföreninens utstötta medlem hr Lätken. Och sean vi väl fått ögonen öjpna i detta afseende, böra vi icke i vårt framtida sträfvande underlåta att göra tillbörligt afseende på dess tillvaro, böra vi göra oss fullt förtrogna med tanken, att vårt land har denna döda lerklump vid sin fot att släpa på, och förstå att inrätta den så att vi, I trots densamma, kunna gå framåt. Men lika säkert som vi icke kunna tänka oss framtiden annat än i förening med den öfriga Norden, lika så säkert måste vi också lära oss inse, att vårt svenska brödrafolk — huru riktigt och sannt det än kan vara, att det både på grund af landets natur och dess egna stora forntidsminnen i allmänhet eger större andlig rörlighet, ett mera öppet sinne för lifvets ideella sidor än vårt folk — dock räknar ett ganska betydligt, måhända proportionsvis ännu större antal representanter för denna andefattiga kälkbergerlighet. Och medgifvas måste, att man å vår sida gjort för litet afseende på detta faktum, att vi haft en viss fallenhet att skära svenskarne i allmänhet öfver en kam och anse dem alla för goda skandinaver. Emot ett dylikt misstag kunna utgjutelser, som denna artikel, utgöra ett ganska brukbart läkemedel. Låtom oss då få ögonen riktigt öppna för sanningen äfven i det hänseendet och lika litet underskatta de svenska kälkborgrarnes och filistrarnes betydelse som deras danska själafränders. Med dylika fakta för ögonen, som att Frankrike, långt ifrån att ha återhållit svensk-norska regeringen från aktivt deltagande i striden för vår oafhängighet, tvärtom både påmint om att et? Icke för att gendritva någon af dess c gående blifvit lemnad, torde redan vara mer än tillräcklig att visa, att detta vore att! -—6 a oe rr le FA AD AR DD ömkliga, oroliga kälkborgareanda, som är garantitraktaten af 1855 för alla händelser tryggade de förenade rikenas integritet, och en TE TA SER NA En veeka förflöt utan att den eröfring, som Smeraldina trodde sig hafva gjort, synnerliot skred l(ramåt. Fndast en oåno slärnnte