Aftonbladet – 1 december 1864, sida 3

larne utgör derstädes efter 1863 ärs markegångspris 340 rdr 26 öre rmt, men efter 20 års medelpris för åren 1834—1853 ej mer än 282 rdr 32 öre rmt, som dock efter förenkliog och uträknade efter förstberörde meörkegångspris stiga till 357 rdr 92 öre. Således bar ränteförenklipgen vållat en stegring i skatten på ett enda mantal af 17 rdr 66 öre, men ända till 75 rdr 30 öre utöfver förenämnde medium, eller vid pass 23 4 under loppet af knappt 25 år. Häraf inhemtas alltså, att genom såväl ränteförenklingen, som genom några års uppjagade priser, hvilka inverkat på årets medelpris, en betydlig förhöjning i räntan å det här såsom exempel anförda hemmanet egt rum; och man må icke tro, att detta är det enda hemman i denna eller andra orter, der enahanda förhållande inträffar. Vi kunna med sådana exempel för ögonen omöjligen medgilva att skattejordens räntor minskats, hvilket dock vår motståndare vill bevisa med tvenne exempel, ett från Örebro och ett från Upsala län. Dessa äro onekligen för ändamålet slugt valda, då i det förra icke blott räntepersedlarne spanmål, kött, hö och tackjern äro bibehållna, utan oxe, får, lam och smör omsättas till kött, samt halm till hö, och i det sednare länet höräntan förvandlas hälften till spanmål och hälften till smör. Detta vederlägger dock ingalunda den af oss uppgifna ränteförhöjningen at ända till 16 rdr för blött ett enda vinterlass hö, omsatt till smör. Det vittnar dessutom till ytterligare stöd för vårt omdöme om ränteförenklingens olämplighet, äfven i thy, att den för olika orter medför så olika resultater. Det vore icke så litet vunnet, om man lyckades öfvertyga skattejordens innehafvare, att hans skattebördor äro alldeles desamma, som för 200 år sedan: det skulle för bonom medföra en särdeles tillfredsställelse; ty salige äro de som icke se och dock tro; men hans erfarenhet jäfvar beklagligen alltför mycket denna välvilliga försäkran. Då vi påstått att dessa skatter för närvarande understundom kunna uppgå ända till 2 4.3 rdr för hvarje å ett hemman producerad tunna spanmål, hafva vi icke förbisett, att förhållandet härutinnan varierar i oändlighet, och vår uppgift afser ingalunda sådana hemman, hvars hufvudsakliga afkastning består af skogseffekter, iadugårdsprodukter, fisk m. m., der å skattehemmanet räntan ofta i förhållande till spanmälsafkastningen går ännu högre. Våruppgift rör sådana hemman, som ehuru deras hufvudafkastning utgör spanmäl, likväl icke producera större qvantitet, än att skatten, i penningar fördelad, på hvarje tunna uppgår till 2 å 3 rär, hvilket kan af mången skattehemmansegare bekräftas. Det sidohugg. som bondeståndet får uppbära, såsom det der väl yrkat på grundskatternas afskeffande, men motsatt sig direkta anslag till jordbrukets förkofran i större skala, är temligen oförtjent, då detta stånd hitintills hemlat ringa vinst af de dryga skatter, som af detsamma utpressats: men det arma bondeståndet, den egentliga skattdragande jordbrukaren, är då aldrig i stånd att rätt begripa de stora fördelar, som honom tillskyndats genom begärda anslag och genom grundskatternas bibehållande utan att de samma blifvit på de sista 200 åren höjda?; han kan icke heller förstå att qvarnräntor och hammarskatter blifva ersatte enom bevillning, då en grundränta å qvarn och bruk af 2 å 300 rdr, som af deras egare tilltförene erlades, nu betalas i bevillning med 2 å 3 rdr, han är sannolikt nog enfaldig alt anse skilnaden 198 å 297 rdr såsom ren present och kan säkerligen omöjligen fatta att den efterskänkta skatten, som sedan den upphört att utgå, ökar egarens behållna inkomst, enligt gällande bevillningsstadga lemnar kronan en ersättning af mer än en procent deraf. Huru vår motståndare kunnat anse temligen säkert? att ganska mänga mjölqvarnar hädanefter påföras en vida högre bevillning än den förra grundskatten, torde alltså vara för hvar och en oförklarligt. Vidare erhåller man den föga tillförlitliga notisen, att de fördelar, som i verkligheten blifvit tillerkända bruksidkare, in skränka sig till öfverlåtelsen af några kronoskogar (vackert så!) och ingen bör afundas honom dem, säges vidare, då han sköter presenten väl och genom sin rörelse ökar spanmålskonsumtionen till fördel för jordbruket. Att detta äfven har nytta af hammarskattens och tackjernstiondens eftergift, skall väl följa af sig sjelf, efter derom ingenting nämnes. För öfrigt upplysas vi derom, att bruksidkare icke ha annan fördel än den, som hvarje innehafvare af kronojorden åtnjuter och vår motståndare låtsar förglömma, att rekognitionsskogarne äro skattlaggde efter stadganden, på grund hvara mantalet erhällit en egovidd af 1, 2 å 3000 tunnland mark och att bruksegare dessutom tillgodonjutit afskrifning af den betydliga hammarskatten. Kan med kännedom härom någon på fullt allvar påstå, att fördelarne, som äro medgifna kronohemmansåbon, äro jemförliga med bruksegarens? Att vår motståndare nitälskar för grundskatternas minskoing, synes tydligt, ätminstone å bruk och qvarnar, och skiljer sig från vår åsigt endast deruti, att han icke anser enahanda lindring böra tillkomma skatteoch kronojordens innehafvare, hvilket han förmenar vara obiiligt, då dessa köpt sina hemman för ex proportiousvis mot skatten nedsatt köpeskilling. Att alldeles samma skäl gäller emot bruksoch qvarnars befrielse från 2rundränta, är visserligen en rätt förarglig omständighet, som icke kan bortresoneras utan att försvara den hatade metoden att afhugga den kinkiga knuten, i stället att lösa honom. Vid bruksoch qvarnars befrielse från grundskatt har likväl denna metod blifvit vidsträcktare använd, än som ens är ifrågasatt afskatteoch kronojordens egare och, fastän de derigenom minskade statsinkomsterna måste af andra skattdragande fyllas, samt en fullkomligt jemnlik beskattning å frälseoch skattebruk och qvarnar genom en berömvärd eftergift blifvit tillvägabragt, anser man ändock icke eganderättens helgd vara kränkt, hvilket dock lär inträlla, om en lika beskattning å