Aftonbladet – 1 december 1864, sida 3

schweiziska kyrkan kände, vore reformationstidens symboliska böcker. Någon annan funnes ej. Men dessa bekännelseskrifter har förmedlingsteologien sjel! redan längesedan öfvergifvit och tillåter sig modifikationer i alla deras punkter; då måtte andra ha lika rättighet dertill. Och annan trosenliet finns ej för evan eliska kyrkan, om hon vill vara trogen sina grundsatser, än evangelium; men detta har enligt protestantiska grundsatser en hvar rätt att efter öfvertygelse och samvete utlägga. Några ansågo hela debatten om liturgien för ett bevis på fortfarande kyrkligt barbari. Man stridde om hvad man i kyrkan måste bedja. Man behöfde blott ställa dessa begge ord måste bedja bredvid : varandra för att inse orimligheten. Måste bedja! En anbefalld bön! En obligatorisk liturgi! Det vore ju bönens väsen att vara fri och subjektiv, det andäktiga hjertats omedelbara utgjutelse, att alltid flyta ur det gudafyllda hjertats friska källa! Kan väl vara att någon, som på bestämdt klockslag vid allmänna gudstjensten skall ge rätta uttrycket åt allas andaktsstämning, känner sin svaghet och behöfver hålla sig uppe vid en främmande, skrifven bön, honom är kanske en handbok en välgerning, åtminstone ett beqvämlighetsting; men att befalla ett helt land, att alla prester skola alla söndagar bedja en alldeles lika bön och att alla församlingar måste höra blott en alltid återkommande bön, synes motsäga bönens väsen och frukt. Grunderna för detta äro kända, de äro öfverallt desamma som — äfven tala för katolicismen. Så mycket borde man åtminstone på protestantisk jord erkänna, att en liturgi ej kan som en lagstadga påbjudas till ovilkorlig lydnad, utan på sin höjd kan ega värde som handledning. Det talades förut på synoden om alt protestantiska kyrkan enligt sina grundsatser ej kunde ha någon representation, emedan en hvar representerade sig sjelf och församlingen vore suverän och avtonom; hon kunde väl ha organer, men inga majoritetsbeslut öfver enskilda och ötver församlingar. Hvarför glömmes detta vid liturgien? Hvarför skall en församling ej få bedja som hon sjelf vill? Hvarför ej utesluta hvad som syns henne anstötligt? Om en församling vill, att presten skall be ur hjertat och ej ur boken, måste hon derför upphöra att vara en kyrkans lem och nedsjunka till sekt? Jo, derför att kyrkan än icke lärt att be till sin Gud och Fader utan att för honom docera och repa upp kyrkoläran, emedan kyrkan än himmelsvidt skild från Kristi bönesätt. Det är endast dogmatiska åsigter, som utgöra innehållet iså många kyrkoböner och derför väcka kif och strid. Men hvem tar anstöt af Fader Vår? Hvarför är denna bön kär för alla? Jo, den är tagen ur det religiösa sinnets djup och derför fri från dogmatik. Besynnerligt, att de som ställa sina ord mest på Kristus minst låta leda sig af hans ande. Af den religiösa menniskan Kristus kunde man lära bedja, men han skall ingen menniska vara, af hvilken man vill lära bedja och letva, utan en Gud, som mäste tillbedjas. En menniska söker man efterfölja, men gudarne behöfver man ej likna. Hvarje kyrkans medlem har rätt att fordra, ait dop och nattvard så begås, som Kristus sjeli instirtat dem; att de ej göras till trätofrön genom godtyckliga vilkor, som Kristus ej dervid fästat. Usurperad rätt är ingen rätt och måste derför återgå. Man fordrar den helt enkelt tillbaka. Ty att vara evangelisk, det är att reformera och bota alla kyrkans refvor och påhäng genom återgång till den religiösa urkälla, hvarur kyrkan hemtar sitt lif, genom en ny fördjupning i dess grundval. Nu har Kristus stiftat nattvarden utan något symbolum och hans apostlar döpt endast i Jesu namn utan några trosartiklar ; och en kyrka, som vill förtjena namnet evangelisk, har platt ingen rätt att för någon enda ar sina medlemmar störa begåendet af dessa akter genom vidhängandet af ett element ur den sednare kyrkliga traditionen, hvilket ej står i inre sammanhang hvarken med deras väsen eller ursprungliga instiftelse. Aunnu varmare hade kanske debatten blifvit angående en motion mot vissa predikanters öppna afvikelse från kyrkans bekänonelse; men tiden medgaf ej dess behandling. Egentligen lärer åsyftats den schweiziske Parker, en ung prest J. S. Vögelin, som utgifvit ett urval just ur sina allrafriaste predikningar under det bestämda intrycket, att han vore skyldig en offentlig räkenskap. Den skarpaste är sjelfva profpredikan, hvarigenom han vann egen församling. rea