Aftonbladet – 1 december 1864, sida 3

juUuDCral, alt man ej vore saker all vmna på förändringen. Helt annat vore förhållandet i Tyskland, der det statskyrkliga konsistorialregementet hämmar den fria kyrkliga rörelsen; men här ha församlingarne fullkomIlig frihet vid val af sina prester; prestens förpligtelse på läran är genom den församlings makt, hvilken han fjenar, den allra friaste som kan tänkas; hvarken ortodoxe eller liberale hindras alls i fritt uttalande af sina öfvertygelser; katolska kyrkan och sekterna njuta obegränsad frihet. Staten kan ej utan fara ge kyrkan fri, om den icke först sjelf på alla sidor frigör sig från kyrkan, om han ej först lösgör från sammanhang med kyrkan alla sina institutioner och borgerliga akter. Den från kyrkan fria staten och den från staten fria kyrkan — det är först den fulla och hela principen, som har händer och fötter. Man väntar derföre ock, att förslaget denna gång afslås af Stora rådet, tills dessa kraf bli tillfredsställda. De vanliga partierna voro i denna fråga alldeles omrörda, så att man på begge sidor fann till och med radikala talare. Ehuru debatten var liflig, visade sig dock saken mer som en smakän en principfråga, så fritt som redan nu det kyrkliga tillståndet är. Den lifligaste och märkligaste striden uppstod om liturgien; helst det ej blott var fråga om små reduktionsförändringar eller ett rikare val af böner vid allmänna gudstjensten, utan om dogmatiska skiljaktigheter och om den bekännelse, som kräfdes af det moderna tidsmedvetandet och teologiska vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke blott i afseende å ordets förkunnande, utan ock i afseende å de liturgiska funktionerna. Då dopsoch nattvardsliturgien innehåller symbolum apostolicum (?Trons artiklar?) såsom uttryck för kristna tron och bindande förpligtelser för hvarje kristen, men i ordinationsoch synodaleden intet tal är om förpligtelse till den schweiziska konfessionen, så har bibehällandet af detta symbolum i näranda akter varit en stötesten för en stor mängd både prester och lekmän. Derföre vände sig striden hufvudsakligen om dessa Trons artiklar; och aldrig ha väl i officiella församlingar motsatserna så skarpt framträdt, aldrig har samvetets frihet från allt symboltvång så Kraftigt fordrats som en oantastlig rätt för protestantiska kyrkans medlemmar. Redan före synoden hade de ortodoxe öppet uttalat, att inga eftergifter kunde ske, då här ej blott vore fråga om böner och symboler utan om kyrkans grundsanningar; och motsidan hade på det beredvilligaste erkänt, att äfven den kyrkliga läran om Kristi gudom och bibelns inspiration vore bland de punkter, till hvilka en stor del prester och lekmän ej mer kunde bekänna sig eller förpligta andra. Synoden borde göra afseende på så allvarliga betänkligheter, om den ej ville framkalla en öppen brytning och enskildes utträde ur landskyrkan. Man fordrade nu nedsättandet af en komitå för liturgiens revisiop. De ortodoxe anhöllo bevekligast, att liturgien tinge vara i fred; men 18 komiterade bestämdes att utarbeta reformen. Man förklarade borttagandet af det obligatoriska i trons artiklar som en samvetssak. Redan i decennier hade man på synoder och konferenser fordrat detta, men förgäfves; man hade måst böja sig under den kyrkliga ordningen och trott sitt samvete räddadt, då man i predikan och undervisningen ohimdradt kunde uttala sin öfvertygelse. Men härunder hade åsigternas strid i kyrkan blifvit principielare, skarpare, medvetnare, allmännare; församlingarne kände sina presters från artiklarne afvikande åsigter dels ur deras skrifter, dels ur deras predikningar; särskilda prester vore af hela församlingar uttryckligen för dessa afvikande åsigter kallade, och detta förhållande vore af en del ortodoxer begagnadt att skylla dessa prester offentligt för lögn och skrymteri i följd af bibehållandet af artiklarne vid dop och nattvard. Sålunda vore detta bibehållande egnadt till offentlig kyrklig skandal, hvaremot ovilkorligt måste skaffas bot. Af denna situations vigt var den fria riktningen i synoden genumträngd och det gaf talet eld och kraft. Man fordrade, att alla kyrkoböner skulle rensas från allt dogmatiskt och att blott den egentligt religiösa substansen af kristen tro och lif skulle fasthållas. Kunde ej en sådan liturgi bli alla till lags, finge man uppställa 2 å 3 böner till fritt val vid hvarje kyrkligt fall med någon nyansering. Sjelfva de halfortodoxa förmedlingsteologerna stode i strid med trons artiklar och funne ej deri rätta uttrycket för sin tro. Redan angående aflad af den h. ande, född af jungfru Maria? hade förmedlingsteologerna så mycket kritiskt samvete och sanningssinne, att de insågo stridigheten mellan de båda berättelserna hos Mattheus och Lukas, hvarpå denna artikel beror, så väl sins emellan som med evangeliernas öfriga innehåll, sedan ej blott kritiska skolans exegeter, utan ock kommentatorer sådana som Meyer påstått denna insigt vara ett nödvändigt medgifvande af hvarje oväldig forskning. Nedstigandet till helvetet? tolkar man enligt många både äldre och yngre teologer som ett äskådligt uttryck för ?begrafven;? men hur underligt det är att i stället för begrafven? säga nedstigen till helvetet märker hvarje ärligt förstånd, och ingen bland folket, som ej känner de teologiska konsterna, förstår det så. På Kri sti kroppsliga uppståndelse håller förmedlingsteologien, ehuru mer och mer med tvifvel och halft samvete; men på den kroppsliga himmelsfärden, hvilken bandgripligen är en konseqvens af den förra, vågar sig dock, så vidt man kan se, ingen förmedlingsteolog på allvar. Dädan igenkommande har man nyss ur helt ortodox mun hört så utläggas, att det blott betyder Jesu saks andliga seger. Förmedlingsteologien har sjelf medgitvit, att, om det gällde att statuera en bekännelse för den nuvarande kristna iron, skulle ingen menniska framställa som sådan trons artiklar. Och dock vill mången af dem ej erkänna detta i handling genom artiklarnes aflysande, ehuru nuvarande kyrkliga siruation ej är en konstoiard. unten ett recsnltet af vår tids samOM DH BSoOL (2 (SS dd AN —s Rn AR AE AD TN) VA gt j— fr Jr FD VR nt CN) ÅAR — Pt — I rg AR