Aftonbladet – 30 november 1864, sida 3

Wångsered, efter vid Göteborgs rådhusrätt undergången ransakning, förpassades hit till straffoch arbetsfängelset å Norrmalm, der hon intogs den 9 dennes. Under den långvariga: ransakning, som med henne egde rum i Göteborg, hvarunder många besvä:ande omständigheter mot henne förekommo, nekade hon, såsom bekant, med otrolig hårdnackenhet till sitt brott, utan att låta inverka på sig af föreställningar, varningar och råd från domstolens sida eller från sina själasörjare — ja, icke ens det svaghetstillstånd, hvari hon en tid befann sig under ransakningen, då hon i fängelset framfödde ett barn, hvilket efter några veckors förlopp afled — förmådde böja hennes trotsiga sinne till ånger och erkännande af sin förbrytelse. Desto anmärkningsvärdare är derföre den totala förändring i hela hennes väsende, som synes ha inträdt efter hennes ankomst hit; ty redan efter trenne dagars vistande vid norra straff-fängelset, eller den 12 dennes, uppenbarade hon, under ett enskildt samtal med hofpredikanten Sundel sitt inre beklagansvärda tillstånd samt afgaf en, såsom det synes, uppriktig bekännelse, hvilken hon sedermera samma dag upprepade såväl inför honom som direktören och bevakningsbetälhafvaren vid fängelset. Vi ha i ett föregående nummer af denna tidning meddelat hennes berättelse, sådan den blifvit af fängelsedirektören C G. Wiberg i hans rapport till fångvårdsstyrelsen uppfattad. Med anledning deraf hade nämnde styrelse förordnat, att ransakning med Anna Brita Persson skulle å fängelset hållas, och sammanträdde för detta ändamål rådhusrättens tredje afdelnings ledamöter, under presidium af afdelningens ordförande, rådman Öhnell, i går förmiddag klockan 10 derstädes. Närvarande vid ransakningen voro för öfrigt justiticombudsmannen, allmänna åklagaren stadsfiskal Silfversparre, hofpredikanten Sundel, fängelsets läkare dr Schagerström, fängelsedirektören C. G. Wiberg och bevakningsbefälhafvaren C. R. Wiberg. Sedan domstolens ledamöter intagit sina platser, inträdde Anna Brita Persson, klädd i den vanliga fångdrägten, ett hvitt kläde på hufvudet samt en fotsid, gröfre, hvit linneklädning, som sluter tätt till halsen. Hon är 33 år gammal. men ser ut att vara mycket äldre, af lång och smärt kroppsbyggnad, med breda skuldror. Hennes ansigte är proportionsvis litet och rundt, med temligen hög, mycket bakutlutande panna, starkt bågformiga, markerade ögonbryn, liten, rak näsa och bred mun med tunna läppar. Hennes ögon, som äro stora och af odeciderad mörk färg, beskuggas af långa ögonhår, hvilka beslöja hennes mycket skarpa och glänsande, men derjemte oroliga och virrande blickar. För öfrigt är hon mörklagd, med nästan svart hår och svarta ögonbryn. Hennes utseende skulle ej vara obehagligt, derest icke hennes ansigte hade det blekgula, sjukliga och slappa utseende, som man ofta återfinner hos dem, som setat längre tid fängslade, och såframt icke hennes besynnerliga blick ingaf en viss osäker och hemsk känsla samt antydde häftiga lidelser och ett hårdt, bakslugt sinne. Nu framträdde hon, under bördan af sitt brott, med svigtande steg till dombordet. samt tillsades af ordföranden, enär det blifvit för honom anmäldt att hon vore sjuk, att ta plats tätt bredvid honom på en för henne framsatt stol. Sedan hon besvarat spörjsmålet, om hon vore för mord tilltalade Anna Brita Persson. med ett knappt hörbart ja, upplästes för henne fångvårdsstyrelsens förordnande om domstolsförhör . med henne samt den rapport, innehållande hennes bekännelse, som fängelsedirektören till styrelsen afgifvit. För hvarje gång som den mördades namn deri nämndes, genomfors hon af spasmodiska ryckningar, och då sjelfva mordgerningen vic es, spratt hon häftigt till, liksom om en förfärlig syn hastigt skymtat förbi hennes ögon. Efter rapportens uppliäsande, tillspordes hon af ordföranden, :om hvad deri förekomme vore fullt sanningsenligt. hvilket hon bedyrade vid Gud. Hennes varelse syntes derunder krossad äf ruelse, på samma gång som hennes sinne tycktes lugnadt, sedan hon fått lätta sitt sumvete. Hon företedde der hon satt, vaggande af och an med ötfre delen af kroppen, en dyster bild af samvetsqval och ångest. Då hennes nu afgifna bekännelse emellertid i vissa delar icke öfverensstämmer med åtskilliga upplysningar och omständigheter, som förekomma i Göteborgs rådhusrätts protokoller, hvarför med skäl dragits i tvitvelsmål, att hon icke fullkomligt hållit sig till sanningen, utan sökt åt den hemska gerningen ge ett mildrande utseende, förklarade ordföranden, att det vore nödigt höra henne om några detaljer, för hvilket ändamål han ställde en mängd frågor till henne, hvilka hon med reda besvarade, ehuru hon i vissa delar ej kunde förklara mot henne förekommande omständigheter. Det torde vara ölverflödigt att upprepa alla de upplysningar om mordet, som vunnits vid Göteborgs rådhusrätt, äfvensom Anna Brita Perssons bekännelse, då allt detta genom föregående referater är kändt, hvarför vi inskränka oss till det hufvudsakligaste, som förekom vid nu sednast hållna förhör. Till en början fick den tilltalade närmare beskrifva lokalen der brottet begåtts, och inhemtades deraf, att det rum hustru Persson och hennes man, hvilken varit arbetare vid gasverket i Göteborg, der bebott, var beläget två trappor upp på en vind samt inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak. Detta bestod, såsom vanligt är, af en dubbel panel, öfver och under takbjelkarne, och var mellanrummet fyldt med sågspån och andra fy:lnadsmaterialier. Från vinden kunde man komma upp på rumstaket efter en sluttande brandkupa eller skorstenspipa, som böjde sig deröfver. Ett par plankor i detta taks öfverpanel hade varit lossade öch fyllningen på en plats midt i taket borttagen, hvilket tomrum tjenat till gömställe för det lurendrejerigods Persson emottog af besättningen på ångbåtar, som från Göteborg gjorde resor på utlandet, och hvarmed hon länge handlat. Så räcker ett mindre lagbrott eller förseelse snart ett större handen. Detta gömställe, som förut dolt lurendrejerigods, dolde sednare det stympade liket af Andreasdotter. Å vindstaket upplyste hon vidare, att ett fönster fanns, hvarigenom dagern föll in på vinden. Vi öfvergå nu till de vigtigaste frågor ordföranden framställde och det hufvudsakliga som Persson svarade derpå. Ordföranden: När skurade du rummet? Persson: Lördagsaftonen. (Mordet skulle, enligt Perssons bekännelse, ha blifvit begånget natten mot söndagen den 26 Oktober 1862.) Ordf. : Skurade du då hela golfvet; äfven platsen under sängen? Persson: Ja, jag skurade äfven under sängen. Ordf. : Säg mig, hvilade sängens: botten på golfvet eller hade den fötter ? Persson: Den hvilade på fötter, så höga som en stols. Ordf. (betraktar henne uppmärksamt): Voro fötterna verkligen så höga? Persson: Ja. Ordf.: Nå, när du skurat slut, hvad kunde klockan då vara? Persson: Hön var omkring sju. Ordf.: Nå, hvad företog du dig efter skurningen? Persson: Jo, jag och Andreasdotter (denna hade de båda föregående nätterna legat hos hustru Persson och hade varit tillsammans med henne hela lördagen) följdes åt ned till engelska ångbåten Harlequin, för att träffa Winker (ett af Persson uppgifvet namn på en af besättningen). Åt nämnde Winker hade Persson för Andreasdotters räkning lemnat 70 rdr till uppköp af smuggelgods, men för beloppet kunde denne icke förmås att redogöra, utan hade vid flera tillfäl