Aftonbladet – 30 november 1864, sida 3

HelvT vVaUtCl. AA VIRD TJ Augusti, kommo vi till fartyget, efter en, till följd af den fortfarande stormen och häftiga dyningar, ganska mödosam rodd. lut. MIR ER VE Rällegangsoch Nedanstående rapport, vittnande om mindre god ordning inom Stockholms lins cellfängelse, har i går blifvit af poliskommissarien Rundbeck afgifven till polismästaren och af honom tillsänd såväl fångvård en som konungens befallningshafvande i länet: Sedan det sistliden gårdags eftermiddag kl. alf 6 blifvit anmäldt att åtskilliga i Stockholms ns cellfängelse förvarade fångar öppnat fönstren till de celler, uti hvilka de voro inlogerade och samtalat med hvarandra, hvilket väckt i närheten af fängelset sig uppehållande personers upp: märksamhet, syrmerligast som af ifrågavarande samtal tyckes framgå att rymningsförsök eller annat brottsligt tilltag förb s fångarne emellan ; så begaf sig undertecknad, jemte nödigt biträde, till nämnde fäng och besökte flera al de fångar, hvilka på förenämnde sätt stört ordningen, i deras celler, dervid do flesta, derom tillfrågade, medgåfvo att de genom fönstren sam: alat med sina medlångar inom fängelset, men förnekade sig ha påtänkt, än mindre uppgjort någon plan till rymning eller begående af annat brott inom fängelset. Af den undersökning, som företogs i de celler, hvilka besöktes, kunde ej något upptäckas som gaf stöd åt den förmodan att rymning vore tillernad eller förberedd; endast i en cell var muren något skadad eller sönderfallen. Min åtgärd föröfrigt vid tillfället inskränkte Hg till att uppmana fångarne till ordning och lydnad. De personer, hvilka åhört det emellan fångarne förda samtal, ha varit portvakten vid ofvannämnda fängelse Lindberg, fånggevaldigern i Stockholms län Carlsson och magasinsförvaltaren vid kongl. poliskammaren Lars Wilhelm Lindström, hvilken sednare varit den som anmält förhållandet.? Lundinska målet förevar i går för första gången inför Danderyds skeppslags tingsrätt, som för ransakande och afdömande af brottmål har hvar tredje tisdag sammanträden i den för sådant ändamål afsedda lokal, två trappor upp uti boningsflygeln å Stock holms läns celfängelse, beläget vid Rörstrandsgatan här i Stockholm. Domare var vice häradshöfdingen Nyström och åklagare kronolänsmannen Nordqvist; ransakningen började vid 12-tiden och pågick, med undantag af tvenne timmars middagsrast ifrån 3 till 5, ända till klockan 4 till 10 på qvällen; en mängd åhörare hade infunnit sig, och med de fjorton vittnen, hvilka i saken hördes, blef tingssalen nästan full; justitieombudsmannen Fröman bivistade äfven en stund förhöret med den tilltalade, handlanden Eric Lundin, såsom förut bekant är, angifven att ha torsdagen den 13 sistlidne Oktober, under färd i båt öfver sjöviken Lilla Värtan, i närheten af egendomen Lidingsberg på Lidingön, skuffat sin hustru i sjön och såmedelst bringat henne om lifvet. Då såväl Lundins redogörelser för dels sin och hustruns sammanlefnad, dels förloppet vid händelsens inträffande, som ock de i målet afgifna vittnesberittelserna förut varit, under ransakninen i poliskammaren härstädes, omständligt refererade i tidningen, upprepas de icke nu, helst några anmärkningsvärda skiljaktigheter i desamma icke förekommo; vi inskränka oss således endast till anförande af den tilltalades biorafi, som, enligt vanlig rättegångssed, vid förnörets början upptogs till protokollet, emedan vi förut icke hatt tillfälle meddela densamma, Lundin, hvilken i förnamn heter Eric, berättade sålunda, att han är född den 1 November 1821 i Alunda socken af Upsala län; att hans föräldrar voro bonden Eric Ersson och dennes hustru, Greta Pehrsdotter; att han, 15 år gammal, gick och läste i Alunda och vid 19 års ålder förlorade sin fader, men, biträdande sin moder i skötseln af gården, qvarblef i hemmet tills han var fyllda 23 är eller 1845, då han begaf sig hit till Stockholm, hvarest han först kom i snickarelära och sedan till instrumentmakare; att han härstädes ifrån år 1857 bedritvit rörelse som pantlånare och kommissionär för husköp till år 1862, då han blef handlande, dels med färdiggjorda manskläder, dels med manufakturoch galanterivaror, samt slutligen att han midsommaraftonen 1852 ingick äktenskap med.sin numera omkomna hustru, Sofia Magdalena Aström. med hvilken han, förutom två dödfödda barn. har tvenne lefvande, en gosse och en flicka. Förhållandet emellan honom och hustrun uppgaf Lundin ha, oaktadt hennes häftiga lynne, varit godt, ända tilldess flickan Ida Husberg våren 1860 kom i hans tjenst; hustrun hade då, till följd at det tycke och den närmare bekantskap, som uppstått emellan Lundin och Husberg, blifvit ytterligt retad och svartsjuk samt ständigt förföljt dem; och påstod han att hustrun, vid det bekanta uppträdet på Klara kyrkogård i fjol höstas, varit den som slagit honom med en paraply, men att han icke någonsin haft i tankarne att rödja henne ur vägen, för att få gifta sig med Ida Husberg, fortfor han att bedyra. Tillfrågad af domaren. om han icke hade något på sitt samvete, rörande det hemska brott som lagts honom till last, svarade han, att han dertill var så oskyldig som det barn, hvilket föddes i natt. Sedan alla de närvarande fjorton vittnena fått afgifva sina berättelser, uppsköt domstolen ransakningen till tisdagen den 20 nästkommande December, för att få akuschörskan fru Hodell, som denna gång var af tjensteförrättning hindrad att infinna sig, ånyo inkallad, jemte den piga, som i vintras tjent hos Lundins. Redan innan sessionens slut spred sig bland åhörarne det oförväntade ryktet, att da Husberg icke skulle komma att höras vid tingsrätten, och åklagarens yrkande derom, i anseende till de många mystiska såväl muntliga som skriftliga yttranden, hvilka blifvit fällda emellan henne och Lundin, afslogs, efter tvenne särskilta öfverläggningar al domstolen, på den grund, att hon förut varit uti saken instämd till poliskammaren i Norrköping. Lundin, som återfördes till sin cell, var fortfarande klädd i sina egna kläder, men hade nu, likt öfriga fångar, hvita filtskor på fötterna. Hustru Lundins lik har, anmälde åklagaren, ej kunnat igenfinnas. Mörderskan Anna Brita Perssons bekännelse. Vi ha förut omnämnt, hurusom denna grofva förbryterska, hvilken natten mellan den 25 och 9 oo Te rr