Aftonbladet – 29 november 1864, sida 3

en sådan omväg behöfs inte. Jag har hä ett bräde, med hvilket man utan många om. ständigheter kan slå en bro hit öfver. Mar kan ju nästan räcka öfver kanalen med hän. derna; hvarföre då också inte med fötterna Eller har ni ondt för svindel?? ?Nej, min sköna vän. Inom ett ögoblick är jag färdig.? Andrea släckte ljuset, riglade dörren til! sitt rum, lyssnade om allt var tyst i buse och gick derpå tillbaka till fönstret. Smeraldina tycktes ha öfning u!i att slå dylika bryggor, ty brädet var i beredskap, och inom få ögonblick låg den fasta spången öfver djupet, säkert hvilande på fönster brädet och tillräckligt bred för att bära er man. Hon stod midt emot och vinkade muntert åt honom. Hastigt steg han upp i fönstret, gick ut på brädet, mette djupet med stadig blick, och stod med ett enda lugnt steg borta vid endra fönstret. Då han svängde sig in i rummet, tog hon emot honom i sina armar och vidrörde lätt hans kind med sina läppar. Men han föredrog att antaga en skygg min och att ställa sig som om han genom sin väninnas närhet blifvit tillbakaskrämd inom vördnadens gränser, något hvaröjver hon icke litet tycktes förvåna sig. Brädet indrogs åter, kort och vin hemtades ur en skänk, och ett bord ställdes framför det öppna fönstret, vid hvilket det sällsamma paret tog plats uti förtroligt samtal. Härunder bar flickan alltjemt den röda turbanen, hvilken, under det hon slog bryggan, hade halkat något bakut i nacken, och hade Andreas gäfva, tiligramsnålen, smakfullt instucken vid bröstet. Hon slog just uti åt sig det andra glaset vin och grälade på sin gäst derföre att han drack så långsamt och ölfverhufvad taget inte rätt ville tina upp, då en klocka plötsligt ljöd ur det inre af huset. Så der ja, sade flickan, i det hon reste sig upp och vresigt kastade korten ifrån sig, så går det alltid; det är då omöjligt att jag kan få ha ett enda lugnt ögonblick!