Aftonbladet – 28 november 1864, sida 3

det faktum, att Lauenburg såsom införlif vadt med Danmark är enligt Lex Regia ärft ligt, och att, då det till fördel för Kristiar IX eiler närmaste kognat gjorda afsägelse bortiallit genom inträdande uf det dermed förbundna vilkor, så batva följaktligen prin sens arfsanspråk på Lauenburg åter kommni till giltighet. Med hänsyn dertill) att Kri stian IX afstått hertigdömet till stormak. terna, bevisar skrifvelsen att detta afträ dande icke kan göra något ingrepp i prin sens rättigheter. Den i törbundsoch stats. rättsligt hänseende intressantaste delen a skrilfvelsen lyder sålunda: Mu Det är i sig sjelft klart, att derutaf, att Öster rike och Preussen vid afslutandet af pre:iminär. freden den 1 Augusti detta år läto Kristian IX till dem afstå sina rättigheter till de tyska her tigdömena, icke kan dragas den slutsats, att Kristian IX sjelf ännu, haft rättit I, och lika säkert är, att Österrike och Preussen, derigenom att de stipulerade detta afträdande, icke kunde tillägga kung Kristian IX rättigheter som han icke sjelf hait elter i afträdandets ögonblick icke mera cgde. Lika litet kunde det förändra något i detia förhållande, om Österrike och Preussen vid afslutandet af fredspreliminärerna den 1 Aug. hade haft för afsigt och vilja — i det de å sin sida till sista ögonblicket höllo fast vid stipulationerna i den dock redan fullständigt sönderrifra och allmänt såsom outförbar erkända Londontraktaten af den 8 Maj 1852 — att anse kung Kristian IX såsom legitim herrskare i de tyska hertigdömen. som skulle aftridas, då en adan vilja i och för sig icke kan förändra den materiella rätten cller på något sätt utgöra ett hinder för den verkligen berättigade. Hvad Österrike och Preussen verkligen vunnit och kunde vinna genom sliminärerna al den 1 Augusti. var följaktligen blott rättigheten såvidt den rörde Kristian IX att disponera ötver de tyska hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Men deruti ligger ingalunda att de tvenne stormakterna dergenom äiven förvärfvat rättigheter mot andra berättigade, de måtte nu vy ins Iredrik Wilhelm at Hessen eller ant hus; ja ingenting häntydde ens på och Prenssen velat förv igheter ti tigdömena till förtång för dessa andra möjligen berättigade; tvärtom talar den fortfarande tillatelsen till stridens fortsättande mellan pretendenterna vid förbundsdagen för ett motsatt antagande. Mcn just derför måste det oc nses alldeles otillbörligt, om man derutaf. att Österrike och Preussen af Kristian IX fordrat och erhållit en afsägelse från de tyska hertigdömena och möjligen intill afsägelsens ögonblick betraktat honom såsom deras berättigade suverän, ville uppsöka skäl emot rättmätigheten af prins Fredrik Wilhelms af Hessen anspråk på hertigdömet Lauenburg. För att komma fullständigt på det klara med afseende å denna punkt behöfves dessutom: blott en hänvisning. till den gemensamma förklaring, som Osterrike och Preussen afcifvit i förbundsförsamlingens 39:de möte den 28 November 1863 I anledning af förhandlingen om suspension af Holstein-Lauenburgs röst: Sedan nemligen de båda nämnda regeringarne först i allmänhet förklarat, att deras ställning betingades af den nu mera utan praktisk gilnghet varande Londontraktaten af den 8 Maj 1852. och att de båda, sedlan det fall som traktaten afsåg — nendigen nska konung igtens utslocknande på manslan — nu inträffat, voro beredda till utförande ut denna traktat, om danska kronan å sin sida appiyllde föregående öfverenskommelser. hvilkas erande utgjorde en förutsättning för LondonIraktatens undertecknande af Osternike och Preussen, så atgälvo båda regeringarne med afseende successionen i hertigdömet Lauenburg följande ciella förklaring: Successionen i Lauenburg tillkommer cfter båda regeringarnes åsigt konung Christian IX, äfven om Londontraktaten förfaller, sedan den närmast berättvigade arfvingen efter aflidne konuvg Fredrik VIL prins Fredrik af Hessen, öfverlatit sina rättigheter till konung Christian.? At denna för bedömandet af förevarande sak vigtiga gemensamma förklaring af de båda na i tyska förbundstörsamlingen ramgår tydligen: 1) att de båda stormakterna ansett prins FreIrik Wilhelms at Hessen successionsrätt såsom konung Fredrik VII:s närmaste arivinge till danska tronen och Lauenburg såsom otvifvelaktig och notorisk, hvilken den ock verkligen är; 2) att de blott ansett konung Christian IX successionsberättigad i hertigdomet Lauenburg. medan de utgingo från förutsättningen att niärmaste arfvingen till denna krona, prins Fredrik Wilhelm at Hessen. öfverlemnat sina rättigheter lertill till konung Christian. Denna förklaring af de båda stormakterna yttrar sig icke om huruvida det var dem bekant, att den afsägelse, som prins Fredrik Wilhelm if Hessen gjort till fördel för konung Christian IX, icke var obetingad. utan endast wvilkorlig. Det är följaktligen mycket möjligt, ja mycket sannolikt, att ordalydelsen af denna afsägelse cke varit dem bekant, uran att de blott batt en illmän kunskap om dess tillvaro. Men för belömande af saken på dess nuvarande ståndpunkt ir detta utan all rättslig betydelse, ty det kan lott tänkas följande fall: antingen var det kronorna Österrike och Preussen obekant att prins Fredrik Wilhelms af Hessen afsägelse at hertigdömet Lauenburg så väl som lanska kronan ötverhufvud blott hade varit vilkorlig. I sådant fall är det en sjeltklar följd, utt om tillvaron af ett sådant upplösande NE olifvit dem bekant, och den dervid fogade föritsättning inträffat så har derigenom också det skäl alldeles bortfallit. hvarför de båda-tyska: stormakterna trott sig böra erkänna konung ChristianIX såsom hertig. af Lauenburg, och följaktligen föreligber — såsom händelsen nu verkligen är — öfver hufvud icke vidare något skäl, kraft. hvaraf. de ännu och framgent kunde anses oerättigade att erkänna kung Christian IX såsom hestig af Lauenburg och neka prins Fredrik Wilhelm af Hessen erkännandet af hans suceessionsrätt till hertigdömet Lauenburg. eller var det de båda stormakterna väl bekant, att prins Fredrik Wilhelms af Hessen afsägelse blott: var meddelad under ett vilkor. I sådant fall: kan de båda stormakternas tystnad rörande detta vilkor i förbundsförsamlingens möte den 28 November 1863 fullkomligt förklaras deraf, att de Jå ännu icke funno minsta anledning att omtala: letta vilkor vid deras omröstning. Då var det nemligen ännu fullkomligt oafgjordt, om Lonlontraktaten af den 8 Maj 1852 skulle förfalla; le båda stormakternas strätvanden gingo till och med enligt deras efen förklaring Just ut på dess upprätthallande och fullbordande. Det var alltså ännu beständigt en möjlighet för hand att det vilkor, hvarunder prins Fredrik Wilhelm af tt vara i godt sällskap, ehuru jag är son ill en liten obetydlig borgare och endast ned svett och möda studerat rättsvetenskapen, itan att lyckas förvärfva mig en titel. Men