Aftonbladet – 24 november 1864, sida 3

tande späck och betäckt med stora stenar på en holme, för att vid återkomsten atfhemtas. Den del af Nordostlandets sydvestkust äfvensom af de utantör liggande små holmar och skär, som vi hittills hade besökt, besår uteslutande af en såvål för geolozen som botanikern föga intressant och omvexlande kalkformation, i hvilken icke nåzra tydliga spår till försteningar kunna upp:äcekas. En svart udde, som något svderut såvs skjuta ut ifrån fasta landet och som, lenligt hvad vi vid återfärden märkte, egentligen är en ö i Wahlenbergs bugt, lotvade os3 dock en kärkommen förändring i denna enformighet, och vi beslöto derföre att der taga vårt dagqvarter. Efter en emot förväntan lång rodd nådde vi denna ös osiliJgaste udde och funno den bildas af tvärbrant stupande, två eller trehundra fot höga hyperitklippor, hvilka, i likhet med hvad som vanligen är fallet med basaltberg, äro klufna i gigantiska, uppräitsiående, merendels fyrsidiga pelare. Kiyftorna och springorna i hyperiten utgöra tillbåll för en stor skara alkor, tejstar och måsar, hvilken dock icke till antal i någon mån är jemförlig med den kolossala fogelkoloni, som vi sedermera träffade vid en dylik, omkring 1000 fot hög hyperitbildning å avdra sidan af sundet. Vi rastade bär, spisade våra under nattens lopp skjutna eidrar ock alkor samt rodde deu 12, kl. 4 eftermiddagen vidare. Snart mötte vi en myckenhet 13 och måste, för att kunna finna en utgång ifrån de omgifvande ismassorna, lägga till vid ett högt grundisstycke och ifrån dess topp tega reda på isens läge. Vägen till Fosteröarne syntes vara temligen isfri och kursen styrdes dit. Vår framlärd stängdes dock snart af ett alldeles genomfrätt istält, genom hvilket det blef nödvändigt att fbråka sig fram. Isen var nemhgen ej tillräckligt stark för att man skulle kunvat draga båten uppå den. Att bana sig en väg öfver ett isiält genom att bråka sönder isen (medelst vaggning af båten, trampning, slag med äror, isbillar m. m.) är ett ytterst mödosamt arbete, och vi voro derföre både trötta och glada, då vi ånyo nådde öppet vatten. En mängd hvalros-ar syntes, hvilka voro mycket nylikna och närgångna. Medan vi vaggade båten fram genom istältet, höjde sig t. ex. ex hvalosshona, som höll en liten unge emellan framlabbarne, högt öfver vattnet och visade sig tydligen mycket intresserad att taga reda på orsaken till det ovanliga bullret. Hvalrossarne fingo dock, oaktadt längstmännens jagtilver, för denna gång vara i fred, och emot midnautten emellan den 12 och 13 Juli ankommo vi till Fosteröarne. Torell och jag bestego toppen af den et par huudra fot höga ön; dagens kock begynte göra upp eld, och det öfriga manskapet rodde till en närbelägen holme eller klippa för att der insumla eider-ägg. Insumlingen lyckades ätven, så att vi vid vär återkomst ull raststället funno on förträfflig altonvard af äggpankakor och alksoppa unrättad, hvilken, såsom man lätt torde inse, sörtärdes med en af dagens mödor skärpt matlust. Från dessa i midten af Hinlopenstrait belägna, på lif och vegetation fawiga hyperitklippor styrde vi den 13 Juli kl. 2 e. m. kosan genom den då isfriaste delen af sundet till landet söder om Wahlenbergs bugt. Redan på afstånd kan man se, att denna kust i geologiskt hänseende är alldeles olik de enformiga trakter vi hittills besökt. I stället för de i öfra delen af Nordosuandet rådande torra och lägländta kalkkullarne ser man här 1500 till 2000 fot höga, emot hafvet tvärbrant stupande tjell, nederst bestående af horizontala, gråu, mycket regelmessigt schiktade lager, hvilka upptill äro betäckta af en tjock, svart hyperibädd, å hvilken man åter här och der kan märka gråhvita lager af kalk eller kisel. Såsom vi vid landstigning på åtskilliga ställen af kusten fuuno, utgöres den sedimentära delen af bildningen af vexlaude kalkstens-, sandstensoch qvartsitlager, flerstädes ytterst rika på praktfulla försteningar. Sedan vi rott ett par mil längs med kusten och emellanåt stigit i land för att göra oss lörtrogna med dessa trakters för oss nya geologiska förhä!landen, rastade vi en stund vid ett ställe, der hyperitbildningen når ända ned till hafsstranden och bildar ea några hundra fot hög, svart, emot stranden lång.amt sluttande kägla. Ifrån dess topp kunde man se, att fast is låg utöfver hela södra mynningen af sundet, och planen att ro omkring hela nordosiland:t måste således öfvergilvas. I stället beslöto vi att längs med vestra stranden .af detta sund återvända till fartyget för att, om isen det tillät, derifrån företaga en ny båtfärd till Sjuösrue och Nordostlandets nordkust. Nägot efter midnatten (13—14 Juli) sköta vi således åter ut vår bät och styrde kursen till den största af Syd-Waygatsöurne. Vi hade rott endast en liten stund, då en tjock dimma lade sig ölver hela trakten, så alt vi förlorade all landkänning och det blef svårt nog att ibland drifisstyckeoa med kompassen leta sig fram till den ö, dit vi ernade oss, Etter mycket ordande om kurs och strömmar, och sedan mer än en gång ett af jord svärtadt, högt isstycke, som lig helt nära båten, blifvit ansedt för etwt aflägset stort land med bergtoppar och jöklar, kommo vi dock lyckligen tram. Under hela ötverlarten sågo vi otaliga hvalrossar, hvilka dels tumlade 8g i vattnet, dels lägo ätt packade på de öfver allt kringdritvande ATT EEEAEEAAE EEEN dinnan tog lör att vara ett instämmande i heunes åsiot. Emellertid trädde Marietta