Aftonbladet – 24 november 1864, sida 3

kl. 8 e. m., med denna båt till det inre af ilinlopen Strait, sundet mell-n de egentliga spetsbergen och Nordostlandet. Kosun togs söderut itrån avkarplatsen förbi nynningen af Murchisons bugt till norra lelen af den s. k. Nordostön, d. v. s. at ten del af Nordostlardet, som på äldre karvor med orätt är angilven såsom en lång och smal, af ett sund från det egenthga Nordostlandet skild ö. Under färden lade vi till vid en liten holme i mynningen at pugten och funno derstädes midt på ön ett vacnert, af ryska sjöfarande upprest kors med en mängd inskrifter, ritningar af spjut o.s.v. KI. 6 om morgonen ankommo vi ill Nordostön och togo värt första rast tälle på dess nordvestra strand. Sedan båten olifvit uppdragen och täliet utspändt, gingo Porell och jag inåt landet till några temligen höga kalkklippor vid södra stranden af Murchisons bugt, ifrån hvilka man har en -ärdeles tydlig utsigt öfver hela den af otaliga holmar uppfyllda fjorden. Återkomna ull båten intogo vi vårt morgonmäl, kröpo sedan in i vära sofsäckar och sotvo ganska s0dt på båtbottnen ända till aftonen, då vi väcktes af kocken för den första resdagen med ett rykande katfemått. Åliggandet att tillreda mat gick nemligen i tur emellan vårt manskap, och det utgjorde en skyldighet för den, som var kock för dagen, att stiga tidigare upp än någon anaan, för att lå det varma morgovmälet (mereudels kaffe) i god tid färdigt. och att likaledes icke lägga sig förr än alla våra visserligen ganska få husgerådssaker voro ren-jorda och ordnade. Det öfriga manskapet hade, långt innan kocken var färdig härmed, krupit in i sina sofsäckar, och då, såom man lätt kan finna, rastetiderna voro ganska knappt tilltagna, skulle skyldigheien att vara kock blivit ganska betungande, om den för hvarje särskild man varat mer än en dag i seuder. Vi sofvo nästan alltid i båten, öfver hvilken under rastetiden ett tunnt, takformigt bomullstält var draget, som öfverallt var så väl fästadt vid båtkanten, att äfven under den starkaste storm intet drag uppstod. Äfven för regn skyddade detta tält, om det vårdades och sköttes ordentligt. Öfver hela bätbottnen utbreddes sedan en stor pressennivg, och uppå den lägo vi, hvar på sin en gäng för alla bestämda plats, insvepta i våra varma sofsäckar af grof filt. Till och med då man, såsom vanligen fallet var, låg halfklädd i dessa sofsäckar, blef bädden ganska varm, och man sof snart i dem lika väl som på den mjukaste bolsterbädd, utan att märka någon obehaglig träsmak ifrån den hvarken mjuka eller jemna bottven i båten. Då solen under vår vistelse i dessa traker aldrig sänkte sig under horisonten, var skilnaden mellan dag och natt ganska ringa, och det blef derföre temligen likgihigt hvil ken del af dygnet användes till softid. Men emedan temperaturen under dagen i alla fall oftast var någon grad högre än under natten, togs det vid våra båt-turer till regel att färdas framåt under dygnets kallare del. natten, och att rasta om dugen. Kaffe serverades af kocken, såsom redan förut nämdt är, alltid innan afresan; midnattstid spisades litet kall mat, och innan man lade sig om morgonen, kokades varm soppa, merendels på vildt, skjutet under nattens lopp. Under första delen af dessa båtlärder, medan vi besökte Nordostlandets sydvestkust, erhöllos ej några renar; men redan vid Cap Fanshaw bletvo ett par ståtliga djur skjutna, och sedan sörjde Petersens förträffliga lod derför, att kocken aldrig saknade färskt renkött, hvilket allud föredrogs framför köttet af eidrar, aekor och fiskmåsar m. m. Den 11 på eftermiddagen rodde vi vidare söderut. Bier en stunds rodd gingo Torell och jag i land för att från en kulle, som ej tycktes vara långt afläzsen, öfverskåda kusten. Såsom det ofta händer i högnor-. diska trakter, misstogo vi oss dock alldeles om afständet, och vår vandring blef mot rörmodan temligen dryg, så att vi först midnvattstiden återxkommo ull båten. Vihoppades ifrån denna kulle få se det sund, com skulle skilja Nordostön från Nordostlandet; men då vi kommit till dess topp, funuo vi att det snöoch isbetäkta luudet fortfarande höjer sig till en iskam, som tyckes stå i outbruten förening med jöklarne i det inre af Nordostlandet. fter återkomsten till båten rodde viännu ett stycke åt det inre af sundet. Hvalrossar märktes här och der i vatinet, och tångstmännen började sin grymma jagt efter dem. En hona med unge blef snart ett offer för sin moderskärlek. Den lilla ungen kunde nemligen ej snabt nog komma undan, och modren ville icke öivergifva sin älskliog. Då hon märxrkte farsan, tog hon ungen emellan frambetarne och dök ned, men i brädskan att komma undan släppte hon honom snart igen och måste åter upp till vattenbrynet för att ånyo dels dyka ned med ungen, dels med knufiningar juga honom bort ifrän det farliga grannskupet. Detta upprepades flera gånger, tills ändtligen ett lyckadt harpunkast ändrade jagtens eskaffenhet. Den numera medelst harpunen och den starka linan för båten spända hvalrossen bogserade, allt fortfarande åtföljd Å