Aftonbladet – 22 november 1864, sida 3

Äfven vi vilja, i likhet med hr ordföran: den, lemna deita område. Vana vid upp-l: riktig aktning för lagen, vid borgerlig frihet och opariiska domstolar, känna vi o-S: här illa till mods. Hvarthän blicken vänder sig, visa sig på detta område endast cvodtycke, ränker, smälek och lögn, genom hvilkas nattmörker visserligen en blek stråle af tröst skimrar Oss till mötes ur det modiga försvar, som egnades de tilltalade, men utan resultat, utan Kraft att skingra de ruskiga skuggorna. Heder åt de ädle försvararne! De kämpa för sanningen och för sin nations ära. Ty när denna nation en gång vaknar upp ur sin nuvarande stelkramp och med blygselns rodnad skådar tillbaka på denna händelse, skall hon dock kunna säga: tio preussare kämpade då för rätt och sanning. Ack ja, tio preussare ha kämpat derför, men flera millioner preussare deremot, ty deras likgiltiga hållning var en medverkan i det ärelösa aniallet. Här satt, som vi redan anmärkt, ej till doms en general, skummande af raseri, ett fanatiskt verktyg i sin herres hand: ej heller var, såsom i de ensliga cellerna i Warseh fängelser, rättegången en fortsältning af kampen på slagfältet, ej såsom der slutscenen i blodbadet — en scen, rysvärd nog i sig sjelf, men åtminstone ej förvärrad genom bödelns hånande auspräk på att ha iakttagit rättvisans bud och lagliga former. Uu rättssalen i Moabit sitter en upplyst regering till doms, och hennes representanter, kronadvokaterna och domrarne, lägga pompöst sin hand på lagboken. Sinsemellan fördelande rollerna och arbetet, släpa de förre sina offer inför sina värdiga kollegers tribunal, uppställa lögnaktiga beskyllningar, förebringa falska vittnen och falska dokumenter; de sednare samla dessa bevismedel, sanktionera dem och försvara dem mot hvarje invändning. Och i lagens namn tala båda så till de anklagade: I trettio kunnen gå er väg; vi ha flera månader hållit er häktade, skilda från edra hem och familjer; edra affärer äro afbrutna, edra ekonomiska omständigheter rubbade, er nationalkänsla trampad i stoftet — gån nu, ty vi förmå ej hitta på någon förevändning att döma er till döden eller längre hålla er i fängelse; och till de öfriga tala de så: I andre, stannen qvar der I ären, ty de förrädiska advokaterna hafva ej omintetgjort, endast förlängt våra ansträngningar, och vi skola anskaffa andra falska vittnen, förfördiga nya falska dokumenter); — och tll dessa advokater tala de så: Vi veta ganska väl, att I kunnen bevisa edra påståenden, men I skolen aldrig komma att göra det, ty här äro vi herrar, vi — och ?vi vilja lemna detta område.? . Hvilker utgång skall processen få? Hvilken dom skall rätten uttala, ett oskyldig eller ett skyldig, och skall man i sednare fallet föra de skyldige? till afrätteplatsen? Utan anspråk på profetisk förmåga torde man kunna på följande sätt besvara dessa frågor. Ju längre Yörhandlingarne fortsättas, ju fler vittnen och bevismedel framdragas, desto tydligare skall sanningen framstå. För att åstadkomma åtminstone något slags sken af högförräderi, skall man således se sig nödsakad att hastigt afbryta undersökningen och anstränga sig att grunda et utslag på de bevis, hvilka man genom maktspråk sauverat undan svarande sidans angrepp. Och likasom sjelfva rättegången skall tjena till bevis för, att man ej uppträdt såsom valet de bourreau, utan blott af det skäl hjelpt till med kufvandet af resningen i ryska Polen, att den var riktad äfven mot Preussen, likaså skall man genom sjelfva domslutet ådagalägga riktigheten af detta bevis, rättmätigheten af denna rättegång. Man skall således uttala sitt skyldig, ty eW motsatt utslag skulle innebära, att 150 medborgare utan anledning fått försmäkta i fängelse 12 till 20 månader, att Preussens medverkan till undertryckande af insurrektionen i ryska Polen var en tjenst åt Ryssland, och följaktligen att man verkligen varit valet de bourreau. Skall man således — frågar ni — på slika grunder till döden döma och afrätta mer än 100 skuldlösa menniskor? Nej, blott det förra, ej det sednare; ty hur mycket vi än betvifla, att hrr v. Bismarck och v. Bärensprung skulle fälla tårar vid ett dylikt skådespel, så anse vi det likväl i våra dagar omöjlhgt — till och med i Prenssen. Afven utan att en sådan beklagansvärd händelse inträffar som den, hvarmed hr v. Bärensprung efter domen öfver Majewski år 1858 lugnade polisrådet Niederståtters samvetsagg, skall-man ändå benåda de dömde och enom denna handling af mildhet vinna nya fördelar. Ty innan verlden ännu hunnit hemta sig efter sin häpnad, sin beundran öfver Preussens i kampen mot det mäktiga Danmark visade frihetskärlek, nationalkänsla och tapperhet, skall hon falla i ny förvåning, ny beundran öfver dess ädelmod mot de polska högförrävarne. D. ) Af de sednaste tidningsnyheterna inhemta vi att, sedau förhören, såsom vi redan känna. den 4 November afsiutats, sessionen den 5 d. m. öppnades med det tillkännagifvandet, act de hittils varande förhandlingarne äro att betrakta såsom förberedande undersökningar. och att åklagaremakten ernar framlägga nya bevis. — Mot advokat Elven har preussiska polisen hos regeringen väckt åtal.