Aftonbladet – 17 november 1864, sida 3

det är den som håller modet uppe i dessa tunga tider. — Med flaggningen i anledning af freden var det föga bevändt i Haderslev. Jag såg blott två flaggor, nemligen hos dr Jansen och den gamle dr Hansen, men det var också torgdag, och köpmännen och de öfriga näringsidkarne veta ganska väl, att bönderna icke gå in der man prålar med sådant tyg.? Af de yttranden, som hördes i riksrådet under förhandlingarne om samtycket till freden, meddela vi ytterligare Lehmanns, så lydande: Jag kan godt förstå, att ärade ledamöter tveka att yttra sig i denna sak, ty det skulle varit äfven mig angenämast, om jag kunnat vara alldeles tyst. För min del är nemligen den bittra strid, hvarunder riksrådet nu våndas, redan utkämpad för tre månader sedan. Skulle vi fortsatt motståndet, så skulle det varit då vår armå stod stridsduglig och samlad på Fyen, hvars kuster voro spiäckade med skansar, kanoner, minor och bommar. Men sedan danska folket och danska riksrådet mottagit den nuvarande ministeren med dess löfte om en hederlig fred, och de fredspreliminärer som få dagar derefter blott alltför tydligt visade, hurudan denna fred skulle blifva, och sedan de tyst åsett, att armen i allt väsendtligt var afväpnad, så var enligt min öfvertygelse tärningen kastad, och hvad som nu återstår, är blott det formella utförandet af det då fattade beslutet. Jag för min del har gjort som de andre, ty, antingen jag blickade bort till konungen eller folket eller armån eller sjelfva riksrådet, så var det mig klart, att för mig ingenting annat var att göra, än att tyst draga mig tillbaka i den ensamhet, hvaruti individens rätt bor. Jag skulle derför äfven nu under tystnad lemnat det ja, som man affordrar mig, om jag icke känt behof dels att göra en anmärkning om betydelsen af detta ja, dels att för framtidens skull beledsaga det med ett par ord. Hvad det första angår, så är det mig klart, att det samtycke, som här äskas enligt det kongl. budskapet, blott lemnas med afseende å författningslagens 15, och angår de punkter, hvartill riksrådets samtycke är nödvändigt. Men jag erfor vidare ett behof att uttala min: öfvertygelse. att denna fred icke kan vara någon slutlig fred. Redan 1848 hafva både ledarne af det slesvigholsteinska upproret och den tyska centralmakten åtminstone i principen erkänt Slesvigs delning efter nationaliteterna, och det är väl bekant, att den engelske premierminister, som då sökte att mäkla fred, deri såg den lyckhgaste. eller åtminstone det varaktigaste, ordnanc et al våra förhållanden. Sedan dess har nationalitetsprincipen funnit en mäktig beskyddare, och jag kan icke tvifia på att han till fullo känner, att den hårda orätt, som begås mot oss, äfven innehåller en förnärmelse mot honom, och han har visat, att han väl kan gömma men aldrig glömma. Till och med i Tyskland hafva inflytelserika röster höjt sig för, att hvarje fred, som kränker nationalitetsprincipen, blott blir ett vapenstillestånd; ty i Tyskland känner man bättre än hos oss hvad traktater i våra tider ha att betyda. Jag kan derför icke uppgifva hoppet om en bättre framtid för Danmark. Det lilla danska statsskeppet har kantrat i den våldsamma bränningen mellan de två stora principer, som kämpa om verldsherraväldet. Om vi dervid förlorat blott vår gamla traktatmessiga rätt, så skulle jag deruti se ett bevis på riktigheten af hvad som yttrades för ett år sedan från en hög plats, att den gamla europeiska rättsordningen ligger 1 ruiner, eller håller på att störta tillsammans, och jag skulle hafva böjt mig derför, såsom för historiens dom. Men denna fred kullkastar icke blott vår traktatmessiga rätt — både den gamla och den nya — utan den kränker derjemte den nationalitetsprincip, som skulle utgöra grunden för den nya rättsordningen, och då denna segrar, så är det min förtröstan, att den skall återgifva oss hvad oss tillhör. Detta hopp måste vi fasthålla. Efter allt hvad som händt, kan det icke vara annorlunda, än att danska statskroppen är sjuk ; men all den jemmerlighet och allt det elände, som nu så frodigt skjuter upp ibland oss, är i mina ögon icke annat än symptomer till denna sjukdoms kris, som skall försvinna så snart lifskraft och helsa åter få öfverhand. Om vi då med allvar och kraft lägga hand vid verket, icke blott ordna vår författning, utan ock vår förvaltning och vår hela statshushållning i öfverensstämmelse med de vilkor som nu äro oss beredda, om vi i endrägt rusta oss att värdigt gå framtiden till mötes, så är det min oryggliga tro, att ljusare dagar åter skola upprinna för Danmark. Det står i fredstraktaten att hädanefter skall råda fred och vänskap mellan danskar och tyskar. Det är äfven min önskan; ty hat och fiendskap äro sorgliga känslor och farliga isynnerhet för den svagare. Jag ger derför mitt ja till denna fredsiraktat, i den förhoppning att den innan kort skall undergå sådana modifikationer, att det är möjligt, att det är tänkbart, att fred och vänskap sedermera kunna råda mellan danskar och tyskar. OEI