Aftonbladet – 17 november 1864, sida 3

nade sig med den förre, men flera med der sednare, emellertid förmärktes stor skiljaktighet i åsigter, hvadan beslöts, Satt ståndet skulle länsvis uppropas, och yttrande afgifva.4 — Sedan detta upprop försigått hvarvid befanns att ett stort antal edamöter yttrat sig dela Sandstens åsigt, men än flera voro för Hyckerts mening, så förklarade talmannen, att de flesta ståndets ledamöter beslutat, att formuläret till hyllningseden skulle antagas, men med reservation i afseende på de anmärkningar som gjorts mot vissa delar af regeringsformen, rörande hvilken eden icke kunde anses medföra någon förbindande verkan.? — I anledning af detta beslut förklarade Anders Johansson från Jönköpings län, att enär adeln icke kunde förmås gå bondeståndets fordringar till mötes så hvarken kunde eller ville han afgifva hyllningseden, utan ville hellre efterlefva 1772 års regeringsform och 1789 års säkerhetsakt såsom en gång besvuren, dock med förbehåll om om nödig inskränkning i konungens makt att börja krig och sluta fred. Härför erhöll han af talmannen och sekreteraren skarpa tillrättavisningar, men vidhöll dock sitt yttrande. Visserligen var frågan om hyllningseden nu afgjord, men den vida mera maktipåliggande frågan om regeringsformens underskrifvande af talmannen i bondeståndet, hvarförutan den icke kunde offentliggöras till efterlefnad, var ännu oafgjord, och någon verksam åtgärd för att bringa bondeståndet till gehör måste utfinnas, och blef äfven uttänkt — en verklig statskupp. Under det att åtskilliga af ståndet låto förmärka sitt missnöje öfver Anders Johanssons nyss meddelade yttrande, anmältes att uti något konungens ärende till ståndet ankommit tillförordnade hofkansleren friherre af Wetterstedt, som införd uppläste följande lakoniska skrifvelse : K. M:t vill härmedelst i nåder kalla det hedervärda bondeståndet att sig genast på kongl. slottet inställa uti stora galleriet. Stockholms slott den 27 Juni 1809. Cor arl. Kallelsen åtlyddes genast). Sedan ståndet uppkommit till slottet, inträdde konungen och höll ett långt tal ömsom strängt ömsom bevekande. Ståndet skulle hos konungen finna sanning utan öfverdrift, och tillgifvenhet utan afsigter.? Konungen varnade för dem som ville hos ståndet inplanta misstroende emot andra: affärden dem med förakt, som våga nyttja eder till oredans och laglöshetens verktyg.? Om någon funnes ?som ville neka ståndets talman attgenom regeringsformens undertecknande uppfylla sin pligt — skilje han sig från de öfriga, blifve han känd af mig och sina medbröder. Detta prof — fortsatte konungen — vore tvifvelsutan tillräckligt för att urskilja det stora antalet vältänkande män ifrån några få oroliga och i sina begrepp öfverspända.? Slutligen förmälde konungen sig vilja lemna det rum (der ståndet var församladt) på det att votering med slutna sedlar fritt måtte anställas öfver den proposition som skulle uppläsas. ?Eftersinnen följderna af detta högtidliga steg, tvingen mi ej att medelst allmänt kungörande af hva sig nu tilldragit, öfver eder nedkalla svenska folkets rättvisa dom.? I konungens närvaro (således i strid med dess yttrande att lemna rummet) upplästes af kofkanslern följande proposition : Är bondeståndet beredvilligt att underteckna konstitutionen, om K. M:t nu försäkrar bondeståndet, att vid de uppkomna frågor om jemkning af privilegier och skyldigheter i hvilka de öfriga stånden förklarat sig vilja gå ståndet till mötes, använda dess höga bemedling med all den åtgärd och kraft som lagar och ömsesidig billighet medgifva, samt derjemte förvissar bondeståndet om full och öppen rättighet att vid nästa riskdag ånyo väcka samt få afgjorda alla frågor rörande samma ämne, som man under innevarande riksmöte icke skulle medhinna att slutligen och fullkomligen atgöra? Ståndet svarade derpå med ett enhälligt ja och förklarade allmänt att ingen votering var af nöden. Detta frivilliga begifvande var förenadt med en synbar rörelse? och de lifliga uttryck af undersåtlig trohet m. m. förmärktes. Derefter framträdde Sunder denna oförgätliga stund? talmannen at ståndet anmanad och undertecknade regeringsformen. Sedan framträdde flera ledamöter af ståndet och yttrade enskildt deras tankar till konungen 7?i afsigt att rättfärdiga det med regeringsformens underskrifvande yppade dröjsmål. Konungen komplimenterade ståndet, och vid sin bortgång Sbeledsagades kow nungen af ståndets lifliga och enhälliga fröjderop.? Så slutades en strid som åstadkommit reringen stora bekymmer. Märkligt är att de ledamöter som vid stridens början med största ifver uppträdt såsom talare, under stridens fortgång blefvo allt mera tystlåtna, under det att andra ledamöter, vanligen med skriftliga anföranden, i hvilka en öfvad penna igenkändes, höllo frågan öppen, tills den genom en fyndigt uttänkt manöver, i en handvändning atgjordes. ) Några ledamöter ville gå hem för att aflägga sina hvardagskläder och påtaga helgdagsdrägt, men talmannen förklarade att klädselns enkelhet ursäktades af konungen.?