Aftonbladet – 17 november 1864, sida 3

ickelåtit mr Chausen få någon underrättelse om hvad som hade passerat. Hon hade på ett listigt sätt låtit honom förstå, att man i hela grefskapet nämnde hennes namn i förbindelse med hans, och att hennes rykte, som hittills hade varit höjdt öfver allt förtal, led deraf; han trodde obetingadt hvad hon sade, och ehuru han visserligen tänkte för sig sjelf, att det var hennes eget fel, och att hon derför sjelf finge uppbära frukternå deraf, kunde han dock icke helt och hållet frikalla sig sjelf från all andel deruti. För öfrigt menade hon, att han i sin nuvarande sinnesstämning, som kom honom att öfvergifva hvarje tanke på lycka och att önska sig döden, skulle vara likgiltig för allt som skedde och utan motstånd underkasta sig hennes vilja. En af de första dagarne i April månad föreslog hon honom en liten promenad i trädgården, och han gick gerna in derpå för att visa, att han nu fullt hade hemtat sig och kunde sköta sig sjelf. Laura visste huru svag han var, och undrade att han kunde gå så länge fram och tillbaka i trädgården; sluligen rådde hon honom att hvila sig uti ett litet lusthus, som lemnade skydd mot blåsten och de bländande solsträlarne, och då Leslie gick in derpå, tog hon plats vid hans sida. Huru kort denna promenad än varit, har den dock varit för lång för mig?, sade Leslie; ?men att jag kunnat företaga den är ett bevis på att jag omsider kan befria er från en börda, som ni så vänligt och godhetsfullt burit. I morgon ämnar jag resa hem.? Då ni en gång väl fått någonting i ert hufvud, tjenar det till ingenting att söka få det ut igen?, sade Laura, och jag skall