Aftonbladet – 12 november 1864, sida 3

förena, vad som icke borde åtskilja på lif och död, och han skulle gerna understödt i enstrid uti folkstriden. den, om den gått i spetsen Men ministeren hade nedlagt vapnen, den hade tåtit det kalla förståndet råda öfver känslan, och den kom nu och begärde samtycke till de ligaste fred. Det var tiofaldt tyngre att uu än för några månader sedan, men mäste han säga nej. Ministeren ville icke kasta Jutland och öarne öfver bord. Men månne icke det afträdande, som nu fordrades, oemotståndligt och långsamt skulle draga oss ned i undergångens afgrund? (Hör!) Vi kunde icke påstå, att vi gjort allt hvad vi kunna göra, för att frälsa våra sydjutska bröder, och då vi icke gjort det, hade vi ingen rätt att lemna dem från oss. Han röstade nej. P. Olsen sökte utveckla, att det nu icke gafs något fritt samtycke, i det regeringen handlat allde!es på egen hand och specielt icke frågat riksrådet, förrän den undertecknade traktaten af den 1 Augus Freden liknade alldeles icke det mål, regeringen vid sitt tillträde förklarade sig hafva föresatt sig, och likväl hade den underlåtit att kalla folket under vapen. Hvad som kun: de ske genom att säga nej i dag, låg i Guds hand, men genom att säga ja lemnade vi åt fiensom än drab tarne, om samvete ansv den våra trognaste danska med-undersåter. Hvad . ibbade oss genom att säga det icke blifva vä nej, skulle rre än det som skedde Sydjusade ja. Han kunde icke inför sitt ra alt uttala detta ord. Jagd fann naturligt, att stämningen var sådan den är, och protesterade emot, att det skulle ha något med folkandan att g Han menade, att det icke behöfdes större mod att säga nej än att säga När huset brann, var det just icke det modigaste att säga: Då ett stycke brunnit, så låt äfven resten brinnd. Dock varhan oviss huru han skulle rösta. Han hade hoppats, att Viborgs förslag skulle komma under omröstning, ty då skulle han röstat derför. Det var honom motbjudande att rösta för en traktat, som innehöll en rad af skändliga plundringar, och han tviflade på att han kunde votera ja. Han hoppades att saken skulle komma tillbaka från landstinget med ett sådant tillägg, att riksrådet blott samtyckte till hvad som absolut måste samtyc: kas, och då skulle han rösta derför. han icke rätt, huru han skulle votera. W. Rimestad varnade mot att låta känslan ensam råda. Det var icke godvilligt vi röstae ja — såsom han ämnade — utan tvungne af den hårdaste nöd. Vi skulle ju ändock säga nej ler ja, och då vi icke kunna säga nej, måste iga ja. De som röstade nej, skulle icke blott pa oss deras varma känslor, utan de måste en visa oss, hvad det kunde gagna oss att ja dem. Första vilkoret för att vi kunde lefva var att det funnes ett danskt folk; deruti må ste slesvigarne söka sin tröst, sitt hopp, sitt sti Vi hade ju likväl sett folk i lika djup förödmj kelse som vi nu — till exempel preussarne i början af århundradet — men de hade åter rest sig, hade samlat sina krafter och då tiden kom, käm pat som män tills de segrade. Sade vi nej nu, skulle ett nytt riksråd säga ja, och vi hade då endast vunnit en förlängning i Jutlands förtryck. Ja, kunde vi genom att säga nej få folket att resa sig, så kunde vi följa Birkedal, men då måste vi också göra oss klart, att den absoluta pligten bjöd oss kämpa icke blott tills preussi ska soldater stode på slottsplatsen, utan attstrida tills vi ginge under, kämpa från hus till hus, kämpa som i Saragossa, der presterna stodo med korset på barrikaderna och icke nöjdes med stora ord, utan lät orden följ (Brix: Nu visste Hvad är detta då? — Rimesta tiga ord.) Under nuvarande förl as af handling. å: Det är förnuflanden kunde han blott säga ja, hur tungt det än var. Monrad skule gerna hafva anslutit sig till regeringen och till den fredliga strömmen bland folket, men han kunde deticke. Han påstod att vi icke vore bakbundna, att vår motståndskraft icke var bruten. När afstod den preussiska konungen hälften af sitt rike? Då fienden stod i Berlin. Det var vanvett, sade man, att återupptaga striden. Men det var också vanvett, då Grekland gjorde motstånd, då Schweiz kämpade mot Österrike, Holland med Spanien, Frankrike med hela Europa. Tal. måste nedlägga protest mot konseljpresidentens påstående att man haft valet emellan att förlora Slesvig eller att förlora allt. Hvem hade uppenbarat honom det? Kunde han säga, hurudana strömmarne inom Europa skulle blifva? (Hör!) Då fienden låg framför Köpenhamn, sade icke Fredrik III: Vår motståndskraft är bruten. utan han sade: Jag vill dö på dina ord. Men Köpenhamn nu var icke likt Köpenhamn för 200 år sedan (Hör!) Genom att bortgifva 2 å 300,000 danska slesvigare tryckte man dödsstämpeln på den danska folkligheten. Han fruktade för att den lilla återstoden af Danmark icke skulle kunna bevara sin politiska sjelfständighet och att den nuvarande delningen skulle föra till en ny delning efter Stora Belt. Derför kunde han icke rösta ja, och det var icke blott känslan utan äfven eftertanken som dikterade hans nej. Hau ville icke dröja vid den smärta hvarmed tanken på freden skulle uppfylla hvarje danskt bröst. Den var lika djup hos dem, hvilka röstade ja, som hos dem, hvilka röstade nej. Han röstade ja derföre att han kände, att ett återupptagande af kriget både af inre och yttre grunder var en omöjlighet och skulle framkalla ett ännu tröstlösare tillstånd, än det hvaruti vi nu befunno oss. Han trodde icke hvarken att här var stället eller rätta ögonblicket för att utörligt motivera sitt votum, och han ville derför inskränka sig till den största möjliga korthet Han kunde nemligen hänvisa til I hvad ordföranden hade yttrat, i det han måste framhålla att efter omständigheternas natur ligt att framdraga alla hade påstått, att en represent skälen. icke vore möjNär man ation icke kunde öfverlemna en del undersåter till fienden, så var det tillräckligt, att hänvisa dertill att författningen förutsåg ett sådant tillfälle. Det vore att göra det sorgliga ännu sorgligare genom att beteckna det, hvarom nu talades, såsom menniskohandel; ty fredstraktaten gaf dem, hvilka önskade förblifva 1 förbindelse med moderlandet, rättighet dertill. Också var det hans fulla öfvertygelse, att ningen kunde bli vida värre. Den danska ationaliteten skulle således icke ha bättre utsigter, om hela Danmarks rike gick upp i Tyskland; det närmaste resultatet af en fortsatt kamp skulle bli väl icke hela Danmarks uppgående i Tyskland, men ett ytterligare afstående våra bröder. Det var sannt att vanvettet hade framkallat de största resultaten i historien; men det var ett vanvett, som efterverlden kallar geni eller folkhänförelse. Men hvilka vore de hos oss? — På sådana grunder som Monrad vågade han ej rösta nej till beslutet; sådan som situationen var, både med hänsyn till det inre och det yttre, måste han rösta ja. Sporde man, hurudan framtiden skulle bli, erkände han, att den skulle bli sorglig, betryckt, men den blefve icke hopplös. Han kunde icke betrakta freden som Danmarks dödsdom. Det sista året hade varit fullt af onda dunster, men dessa hade funnit sin största näring i den herrskande ovissheten, och han var säker på, att när den aflägsnades, skulle den gamla danska frimodigheten återkomma. (Hör! hör!) Ej heller kunde han uppgifva hoppet på de slesvigska bröderna (hör!). och han var öfvertygad om, att det icke heller var uppgifvet. De danska slesvigarne skulle nu som tillförene hålla fast vid deras danska nationalitet, och de skulle ha ett stöd hos ett ringa danskt folk, som emellertid var rent danskt och som visste med sig att det för Slesvig hade bragt och ville bringa stora offer. De hade också ett annat stöd deri, att äfven efter freden var de afstådda delarnes öde ännu icke afgjordt. I Europa finnes en herrskare, som har satt na; tionalitetens princip på sitt baner, och folkandan i Europa följde honom, Traktaten stadgade, att der framoent ckylla råda vänckan jala hlatt mat