Aftonbladet – 12 november 1864, sida 3

han icke vidare inl åter resa sig med dem. De kloka skulle åter säga till dem som röstade nej: det är dårskap, som leder till förderf! Men aldrig hade man sett ett litet folk behålla segren utan att fullfölja sitt mål med en, om man så vill, vanvettig energi. . Konseljpresidenten afvisade med ovilja hvarje beskyllniug för att ha satt allt på spel i stället att sträfva att vinna allt med svärdet. Han hade tillrådt konungen att förlora något hellre än att mista allt: han hade rådt honom att hellre öfverlemna 200,000 danska slesvigare i främmande vå än 12 million danska Jutar, Sjelländare och Fyenbor; ty mellan dessa ting hade han haft att välja. Tal, visste mycket väl att han framälja. ställt möjligheten att kalla folket under vapen; men ett sådant upprop borde naturligtvis icke Tages historiska anmärkningar angick, skulle åta sig derpå; den som kände n skilnaden mellan då historien, kände äf och nu. . Viborg beklagade att hans ändringsförslag icke unde komma under omröstning, då han lade vigt på den deruti uttalade tanke. Han hade aldrig i sitt lif bragt ett så tungt offer som det van nu gjorde genom att rösta ja, ty han offrade dermed sitt hjerta, sin personliga vilja. Det var dock icke ärelöst att säga ja; ty förhållandena voro sådana: Den gamla modren hade skyddat sina barn, hon hade mistat sitt ena ben och låg akbunden vid röfrarnes fötter. Säg ja, ellerjag mörd r din moder och gör sönerna till trälar, sade röfrarne, och under sådana förhållanden vore det en samvetssak att säga ja. Vore folkandan lefvande, eller kunde den väckas, så skulle han återupptaga striden; men den var bruten och det kunde nu icke gagna att börja kampen på nytt. Han afstod icke Slesvig, han öfverlemnade icke 200.000 danska slesvigare i främmande våld, ty afträdelsen hade redan skett de facto (Monrad: nej!) en afträdelse på viss tid, hoppades han: men den hade dock skett, och riksrådet skulle blott gifva sitt grundlagsmessiga samtycke till att kungen kunde säga ja. Genom att säga nej kunde man tvinga regeringen att göra en statskupp. (St. Nej! Förmannen: Man får icke förutsätta, att regeringen under någon eventuali tet skall göra något olagligt.) Genom att säga ja skaffade man folket agn. riket tid at: få såren läkta, och regeringen fick tid att rusta. Om regeringen förvandlade grundlagen till ett Gibraltar, skulle det nog visa sig, att Danmark äfven sitt sönderstyckade tillstånd var sädant, att dess allians vore värd att söka. Han röstade ja för att få Slesvig åter, för att kunna fortfarande lefva i hoppet att få Sönder-jutarne tillbaka. Han måste säga som Luther: jag kan icke annat, följden deraf måtte blifva hvilken som helst Birkedahl bad thinget höra honom med välvilja, äfven om flertalet icke gillade hans mening. Vi stode i detta ögonblick inför ett beslut, hvars like ännu aldrig förestått konung och folk. Det var första gången man frågade oss, om vi ville afstå den del af riket, hvarifrån vi hade vårt namn, hvarifrån vi hade kristendomen. och hvars besittning kostat så mycket och så dyrt blod. Afträdandet skulle skära oss bort från vår rot, vi skulle komma att likna en blomma i ett vattenglas, som väl kunde hålla sig en tid. men icke kunde skjuta knoppar. Vi voro, så förekom det honom, inkallade till en likbegängelse. Traktaten såg så from ut, ty den började och slutade med den aldrahögstes namn, men dess innehåll var i verkligheten motsatsen af fromhet, ty det var endast plundring, rof, rån och uselhet irån början till slut (hör! hör!). Vore tal. prest för dem som undertecknat freden, så skulle han säga till dem: Du skall icke missbruka Herran din Guds namn (hör!) Om vi snart nog skulle rifva sönder den i Guds heliga namn afslutna traktaten? Han hade ingenting deremot; men man skulle då icke leka med det heliga, ty det framkallade vedergällning. Regeringen hade vågat sin ära på denna traktat, och ett nej i denna stund kunde synas omöjligt. Det ädla och dugliga elementet hos folket var insöfdt, hären var nästan upplöst och våra trolösa fiender skola icke mera hålla den artikel ifred illät de danska soldaterna åte n de hållit alla andra (hör!). mittan hade gripit starkt omkring sig hä det (hör!), och det kunde synas dåraktigt att säga nej. Men hvad innebar det ja, som fordrades? Ett ja till något, hvarpå rikets räd icke haft det aldra minsta inflytande. Sedan allt var så att säga klappadt och dart. kom man till rådet, för att låta det som en nickande docka säga ja till hvad det icke kunde ändra. Hade regeringen gjort sig fullt reda för sitt ansvar, så skulle den i somras kommit till riksrådet och sagt: Vill ni, att vi skola underhandla på denna grundval. eller viljen I våga ännu en dust?? Dethade icke skett, och regeringen måste då ensam bära ansvaret för freden, som den inledt, underhandat och afslutit. Derför sade tal. nej. Men en annan, ännu vigtigare grund var, att vi icke hade någon gudomlig eller mensklig rätt att afstå Södra Jutland till arffienden. Konungen kunde icke afstå det, ty han hade icke blott kungarätt, utan äfven kungapligt (Bille hör!). Han kunde säga. att han icke längre kunde värna Slesvig, att han måste öfverlemna det åt sig sjelf, men han kunde icke lemna det åt någon annan. Och hvad konungen icke kunde, det kunde ej heller folket. Om han sade ja, skulle han icke kunna dö lugnt, ty alla de sålda själarne, alla pinade hjertan skulle framträda för honom i hans dödsstund och förebrå honom sitt ja. Alla de trogna danska slesvigarnes blickar voro nu riktade på denna sal, och så skulle man öfverlemna dem åt deras dödsfiender! Skulle vi icke alla hoppas, att den tid måtte komma, då vi taga det CJ röfvade tillbaka, och skulle vi då gå in på en. traktat, i kraft hvaraf det kunde förehållas oss att vi sjeltve samtyckt, en traktat som sade, att det skulle vara evig fred och evig vänskap med den röfvare, som måste vara vår dödsfiende? Man skulle fråga honom, om han då menade, att vi kunde återupptaga striden, och han skulle svara ja. Nationens: högsinthet var icke utrotad, den var blott tillbakaträngd. Modlösheten kom af två saker: Dannevirkeställningens utrymmande utan svärdsslag (hör!) och den nuvarande ministerens bildande. Visste ministeren, hvilket ogräs som från dess första dagar ynglats och utbredt sig i Danmark (stormande hör! äfven från åhörarne, hvilket föranledde förmannen att bedja dem visa aktning för förhandlingarne), visste den hvilken ruttenhet dess uppkomst kallat i lif, så skulle den rysa. Låt det blott komma en annan ministe den nuvarande för Danmarks framtid och rådde H. M:t att tala andra ord än hittills till folket, att kalla det till vapen, så skulle de danska fanoma åter lyftas högt, och blefve än icke segren vår, så vore dock äran räddad. Han kunde icke taga på sitt samvete att säga ja, och han bad rådet att vakta sig för denna handling. Detstod i en gammal visa: I Skjoldet springe Löver, Oz Hjerter staae i Brand; Hvor kunde jeg vel bryde Den dyre Skjolderand? Thi jeg er Danmarks Konge, Og Danmark er mit Huus, Hvar kunde jeg vel Danmark Nedstyrte i Gruus? ske, om det bevisligen innebure vanvett. Hvad er, som hade ett annat öga än.