Aftonbladet – 12 november 1864, sida 3

Underrättelser från Danmark. I Folkethingets möte onsdagen den 9 November företogs till slutlig behandling Förslag till riksrådsbeslut om fredstraktaten. Viborg hade framställt följande ändrings-förslag: Beslutet affattas sålunda: Ehuru Folkethinget icke kan erkänna en fred såsom folkrättsligt giltig, hvarigenom en del af nationen med åsidosättande af dess sjelfbestäminngsrätt värnlöst öfverlemnas till en främmande makt, så lemnar dock thinget, tvunget genom öfvermakten, det samtycke som enligt 15 uti grundlagen af den 18 Nov. 1863 är nödvändigt, för att H. M. konungen skall kunna ratificera den förelagda freden. Detta förslag kunde emellertid, såsom förmannen? anmärkte, icke diskuteras eller komma under omröstning, då der stod ordet Folkethinget i stället för Riksrådet. H. Hage ville icke uppehålla sig med underordnade punkter, vid de olyckliga finansiella vilkoren och bristen på gar för nordslesvigarnes nationalitet. Den stora frågan var, om man nu skulle gå in på Danmarks tredje delning. Den första skedde 1658 efter ett illa fördt krig. Men då reste sig folket, ett hederligt krig fördes, som slutade med freden 1660, och adeln, som svigtat under kriget, beröfvades sin makt. Den andra delningen var 1814, då Norge förlorades utan någon förtviflad strid. Båda gångerna hade klokt folk? — prudentes, som Puflendorff kallade dem — menat, att freden räddat riket; men det var, såsom Holberg säger 1658, räddadt på ett sådant sätt att till och med furstarne allarmerades deröfver. År 1848 reste vi oss till ny strid, men ehuru kriget fördes med heder, slöts en fred, som lemnade vigtiga frågor oafgjorda. I år angrepo oss åter våldsmännen, och man skulle ha trott att friheten borde ha gjort oss mera skickliga att upptaga kampen? Men huru har det gått? Vi veta det alla. Konseljpresidenten hade yttrat, att ett tvifvel på att folket skulle möta till strid, om en ärofull fred icke kunde vinnas, vore en förolämpning mot detsamma. Men i dess ställe hade regeringen splittrat armån. afväpnat nationen, och nu fordrade den att vi skola gå in på att öfverlemna de danske slesvigarne i främmande våld utan att ens fråga dem till — ett ansvar, som icke kunde bäras! Hvad följden skulle blifva af ett nej eller ja, visste blott konungarnes konung; men tal. önskade fullkomligt allvarsamt attman ville säga nej. Huru stora anspråken och hur snåla våldsverkarne än äro, skulle det dock blifva dem för stor portion att på en gång sluka hela danska riket (hör!). Tänkte man rätt på, åt hvad öde man lemnade slesvigarne, och det genom fritt samtycke (nej)? Betänkte man rätt, huru deras modersmål utrotades från skolan, kyrkan och domstolen? Och kunde man ändock säga ja? Nej, hellre lida med slesvigarne, för att