Aftonbladet – 11 november 1864, sida 3

Rättegångsock Pelssaker. Ett ovanligt skuldfordringsmål. (Slut fr. gårdagsbl.) Angående grefve Mörners förut omnämnda bref från Maintz af den 10 December, hvari han reserverar sig mot alla utbetalhingar å ackreditivbrefvet, upplysa hrr Michaelson comp., att detta först kom dem tillhanda den 15 i samma månad, enligt å brefvet gjord anteckning, men att de redan dagen förut, enligt nu företedt telegram från bäron Erlanger erhållit underrättelse om, att hela Kreditivbeloppet var lyftadt, hvarföre det, äfven om de kunnat; sätta tro till hr grefyens uppgift, var för sent att gifva några ontraorder till baron Erlanger. Slutligen bemöttes frågan om kursevalveringarne, hvarvid visas, att dessa varit till grefve Mörners fördel. Hr Dalman förevisade nu ioriginal ackreditivbrefvet, å hvilket de olika poster, som hr grefven mottagit i Wiesbaden genom hr Wellens, voro under sina data afskrifna, de10 prima qvittenserna, duppletterna i original såmt de uti exceptionen omförmälda 6 st. qvittenser, deribland ett af hr grefve Mörner underskrifvet, å hvilka sistnämnda syntes, att allt utom namnteckninfält blifvit med främmande handstil ifyldt. ålet uppsköts härefter till den 10 Oktober. Nämnde dag tillstädeskommo båda ombuden, hrr Wendtland och Dahnan, och anförde den förre till protokollet följande: Orsaken till de ifrågavarande qvittensernas utgifvande hade varit, att spelbanken i Wiesbaden är förbjuden att med der spelande hafva löpande räkning, hvarför vanligen så tillgår att, vid emottagande af medel af banken eller dess direktörer, qvittenser uti tvänne exemplar insändas, hvaraf det ena bifogas räkenskaperna för kontroll och det andra lägges till handlingarne, att grefve Mörner efter att hafva utfärdat sådana qvittenser och emottagit deruti omnämnda belopp, tillsammans utgörande 35.000 francs, vid slutlig uppgörelse ämnat att medelst förutnämnda qvittenser qvitta fordringar, såväl hos de Wellens, som spelbånken, hvilka grefve Mörner af annan person fått sig öfverlåtna, emedan han visste, att de Wellens vid försök att af honom utbekomma fordringar uppgifvits icke ega någon tillgång samt att fordringar hos spelbanken icke lagligen kunna göras gällande; att emellertid denna grefve Mörners atsigt blifvit bragt om intet derigenom, att Rafael Erlanger, som sjelf vore egare Lill aktier i spelbanken och i nära samband med de Wellens, inlöst de af grefve Mörner undertecknade qvittenserna, hvilka utan efvens vetskap eller samtycke blifvit förvandade till invisningar å hans kreditiv; att då direktörerna Schwandt och Rödler uti det af dem afgifna förklarande icke kunnat intyga att, vid de tillfällen grefve Mörner å de ifrågakomna qvittenserna tecknat datum, prima, de uppburne surimorna och sitt nämn, hvilket allt grefve Mörner medgifvit, å qvittenserna varit ifyldt hvad som nu funnes å dem med främmande handstil skrifvet, grefve Mörner bestred att afseende måtte fästas å nämnde deras förklarande, äfvensom å deras intyg om att grefve Mörner skulle hafva till de Wellens öfverlemnat sitt ackreditiv-bref, för att derå lyfta penningarhos Rafael Erlanger; anmärkande ombudet att ordet bon, enligt franska akademiens ordbok betyder förskrifning, samt att den omständighet att, ehuru qvittenserna äro på olika dagar ifrån Oktober till December månad utfärdade, de Wellens icke genast, utan först efter längre tid å desamma upptagit penningar hos Rafael Erlanger, som voro boene endast några mil från Wiesbaden, och deri