Aftonbladet – 11 november 1864, sida 3

tedda qvittenser blifvit utgifna till spelbanken 1 Wiesbaden, emedan denna bank är förbjuden att med der spelande hafva löpande räkning — ett föregifvande, som, äfven om det vore styrkt eller ens sannolikt, väl tyckes ansenligt försämra, i stället för att förbättra grefvens aktier — hvarföre vi anse oss i moraliskt hänseende göra grefven en tjenst genom bestridande af en sådan utaf hans ombud gjord uppgift. Deremot har ombudet erkänt, att grefve Möxner både utfärdat qvittenserna och emottagit deruti omnämnda belopp, tillsammans utgörande 35,000 francs, men ämnat att vid slutlig uppgö: relse mot ifrågavarande qvittenser qvitta fordringar hos såväl Wellens, som spelbanken, hvilka grefve Mörner af annan person fått på sig öfver: låtna, emedan han visste, att de Wellens vid försök att af honom utbekomma fordringar, uppgåfves icke ega någon tillgång samt att fordringarne hos spelbanken icke kunde göras gällande. Afven om vi medgifva att hr grefven ämnat aut på annat sätt än som nu skett (t. ex. genom spel-vinst) betala sin ifrågavarande skuld, så är det likväl ett faktum ej mindre att sådan betalning icke egt rum, än att grefven icke ens uppgifvit än mindre styrkt, att han hos de Wellens verkligen egt eller eger å honom lagligen öfverlåtna enfordringar jemte beskaffenheten deraf, hvarförutom hans ombud uppgifvit, att om sädana fordringar existerat hos spelbanken, de icke lagligen kunna göras gällande, hvaraf helt naturligt följer, att någon qvittningsrätt mot sådana fordringar icke heller lagligen kan påstås. I allt fall röra dessa förhållanden hvarken hr Erlanger eller oss, som emot grefvens ovilkorliga qvitienser, anvisade på hans kreditiv, utbetalt medlenYtterligare anföres att grefvens föregifna afsigt att medelst qvittens betala sin skuld blifvit bragt om intet, derigenom att Rafael Erlanger, inlöst de af grefven undertecknade qvittenserna, hvilka utan grefvens vilja eller vetskap blifvit förvandlade till invisningar å hans kreditiv. Hr grefven har således medgifvit just en vigtig omständighet af hvad vi påstått. eller att de omtvistade qvittenserna blifvit af hr Erlanger inlösta; hvaremot påståendet att desamma utan grefvens vetskap blifvit förvandlade till invisningar å hans kreditiv, uppenbarligen strider mot den tryckta delen af de utaf frefven underterknade qvittenser, hvi!ka uttryckligen innehålla att betalningen skulle valoir sur la lettre de credit, d. v. s. gälla på det kreditivbref, som grefven egde till sin disposition på bemälde hr Erlanger. Ytterligare andrages att grefven medgifver, att han å de ifrågavarande qvittenserna tecknat datum, prima, de uppburna summorna och sitt namn; men att det icke vore styrkt, att å qvittenserna varit ifyldt hvad som nu fanns å dem med främmande handstil skrifvet. Vi upprepa att det, enligt svensk lag, åligger grefven och icke oss att styrka sistnämnde af honom gjorda invändning; men att sådant i förevarande fall är för oss likgiltigt. enär grefven erkänt både namnteckning, datum och summor, samt dessutom, enligt hvad vi visat, dylika qvittenser vanligen alltid ifyllas af den person, som på vederbörligt kontor utlemnar penninFn och som endast behöfver trygga sig vid reditivegarens namnteckning: I öfrigt bestrider ombudet hrr Schvandts och Rödlers intyg derom, att grefve Mörner skulle hafva till de Wellens öfverlemnat sina kreditivbref, för att derå lyfta penningar hos Rafael Erlanger. Ett sådant förhållande styrkes emellertid faktiskt af den omständigheten, att, enligt hvad vi genom förevisandet af det utaf ombudet erkända original af kreditivbrefvet fått bekräftadt, detsamma befunnits i hr de Wellens hand och att han, på grund deraf, hos Rafael Erlanger, emot grefvens qvittenser, lyftatjust de summor grefven erkänt sig ha uppburit. I afseende å hvad ombudet slutligen anmärker angående öfversättningen af ordet bon pour, behöfva vi endast hänvisa till den af notarius publicus gjorda öfversättning deraf, som lyder gäller för, hvilket alldeles icke jäfvar franska akademiens ordbok, att ordet ?bon isoleradt kan betyda förskrifning. Att qvittenserna äro på olika dagar från Oktober till December månader 1863 utfärdade in stämmer fullkomligt med ackreditivbrefvet, hvilket äfven visar, att penningarne blifvit ä samma dagar af hr de: Wellens uppburna hos Rafael Erlanger, och att den förre således icke gått förlustig om någon ränta. På grund af hvad som nu blifvit anfördt och utan afseende på hvad grefve Mörner tror och den fördel han anser sig hemta deraf, att å ett af dupplettqvittenserna befinnes ett öfverstruket R, samt då i öfrigt grefve Mörner icke styrkt eller ens sökt göra sannolikt, att han hos de Wellens eger genfordran, än mindre sådan som är klar och förfallen, skulle vi sakna allt förtroende till svensk lag, om vi kunde ett ögonblick betvifla att grefve Mörners käromål varder ogilladt; yrkande vi deremöt, med åberopande al hvad som förut blifvit i säken af oss andraget och bevisadt, bifall till vårt stämningspåstående samt ersättning för vår rättegångskostnad, nemligen: för anskäaffande genom korrespondens från utrikes ort jemte lösen af handlingar. . . . 30, för öfversättningar . .. ss, cc 25, ombudsmaånnaarfvode. . ...scc-150, jemte hvad som åtgår till lösen afrättens protoko l och dom. Stockholm den 24 Okt. 1864. . Efter uppläsande häraf, anhöll v. häradshöfding Wendtland, att hr Dalman måtte tillfrågas om ombudet med bestämdhet kunde uppgifva huruvida grefve Mörner, eller någon å Erlangerskontor ifyllt hvad som å qvittenserna funnes med annan handstil än grefve Mörners skrifvet? Sedan kongl. sekreteraren Dalman förklarat sig icke kunna lemna bestämd uppl vsning om nämde förhållande, anförde v. häradshöf ing Wendtland till protokollet: . Enligt kongl. kungörelsen den 20 Maj 1835 skola invisningar, utfärdade af enskild person, för att kunna såsom gällande anses, antingen vara egenhändigt skrifna eller bevittnade af två personer, af hvilka den ena skrifvit invisningen. Alldeles obestridligt är, att ifrågavarande invisningar icke äro egenhändigt skrifna, utan till stor del tryckta, och de kunna således emot nämda kungörelse icke anses gällande i vidsträcktare mån än grefve Mörner sjelf medger. Grefve M. åter har endast medgifvit, att han skrifvit namn. summa och datum, men han har bestridt hvad I som i öfrigt blifvit mellan det tryckta ifylldt, och invisningarne kunna således icke göras gällande vidsträcktare än grefve Mörner medgifvit, nemligen såsom nakna qvittenser å uppburna penningar. Grosshandelsbolaget Michaelson Co. äro följaktligen alldeles oberättigade att göra dessa invisningar mot grefve Mörner gällande såsom afbetalningar å kreditivsumman och bestriI des följaktligen all rätt för hrr Michaelson Co. latt vid den uppgörelse emellan dem och grefve Mörner, som uti detta mål påyrkats, göra dessa mot grefve Mörner gällande. Har de Wellens någon fordran hos grefve Mörner, då må han i laga ordning utsöka den, och grefve Mörner har icke för afsigt att vid sådant förhållande undandraga sig den betalningsskyldighet, som i sådant fall kan åligga honom, och kan de Wellens för sin säkerhet söka qvarstad å den inteckningsrevers å 45,000 rdr uti Ölsboda, som finnes i Michaelson Co. förvar, men i samma mån kan refve Mörner göra talan mot de Wellens gälande. Hr Wentland öfverlemnade härefter målet samt yrkade ersättning för rättegångskostnaden med 153 rdr, utom protokollslösen. K. sekr. Dalman anmärkte, att här icke vore fråga om invisningar, utan om qvittenser å belopp, u:tagna å kreditiv samt att det ålegat grefve Mörner att styrka, att det som å qvittenserna funnes skrifvet och tryckt vid utfärdandet varit refven obekant. Åfven han å sin sida öfveremnade målet, och tillkännagaf rätten, att dom