Aftonbladet – 10 november 1864, sida 3

JEvesje Oc IICUAVAFET OVI-SADLERIU MYE SAN br betäckning genom indragning för deras räkning på hr Salomon Heine i Hamburg, hvarjemte bevis afsändes till Salomon Heine i Hamburg, om den på honom öppnade krediten för Erlanger. Vi hafva förutskickat dessa upplysningar, för att det följande må kunna fattas. Af qvittenserna synes, att penningtransaktionerna mellan grefve Mörner och baron Rafael Erlanger gått genom en tredje person, en baron J. de Wellens, om hvars frejd åtskilligt här nedan förekommer i den skrift, grefve Mörner första rättegångsdagen ingaf till domstolen. Deri förklarar hr grefven, att vid granskning af de förmenta qvittenserua synes, att de äro premieres till bons?, eller enskilda förskrifningar, ofvanför hvilka synbarligen en främmande handstil gjort tillägg, för att förvandla dem till invisningar på hans kreditiv, och förmenar hr frelvem att data, initialbokstäfver m. m. så tydigt röja den oriktiga tillkomsten af dessa förskrifningar, att det förefaller honom besynnerligt, att hrr Michaelson komp. kunnat taga dem för goda, oansedt han i brefvet från Maintz af den 10 December nedlagt sin protest mot alla utbetalningar på accreditivbrefvet, som kommit i obehöriga händer.? I nämnde skrift, heter det vidare, att säkert kände hrr Michaelson komp. icke, att Jules de Wellens, hvilken framstår såsom upphofsman till de invisningar, man nu vill göra gällande, blifvit för flerfaldiga bedrägerier vid laga domstol i Belgien ådömd 15 års straffarbete samt schavottering — eljest hade de visst icke iklädt sig dennes rättigheter, och man bör förmo da af deras rättskänsla att, sedan de fått offentlig kännedom om dessa förhållanden, de afstå från det vådliga och orättmätiga krafvet af 35,000 francs, synnerligen som de ej kunna skydda sig med, att konsul Erlanger i Frankfurt skulle hafva godkänt de oriktiga invisningarne? etc. Kort sagdt, i denna skrift anklagar grefve Mörner ifrågavarande de Wellens för förfalskning af alla de ifrågavarande qvittenserna, inlemnande till yttermera visso ett offentligt bevis från administratorn, divisionschefen Opdebe ck i Brissel, angående nämnde baron de Wellens, af följande innehåll: Jules de Wellens, född i Antwerpen, blef dömd enom, utslag af assisdomstolen i Brabant den 29 ovember 1863 till 15 års straffarbete och utställning vid skampåle för bedräglig bankrutt. Vid den tiden var han ungefär 33 år gammal. Han undagdrog sig verkställigheten af utslaget genom att rymma tilljutlandet.? Hr Dalman bestred intagande af nämnde bevis i protokollet, såsom icke till saken hörande, förklarande tillika, att hans hufvudmän icke kände hvarken de Wellens eller hans bedrifter och uttryckte sin förvåning öfver att grefve Möner, som känt de Wellens, det oaktadt kunnat inlåta sig i så intima affärer med honom. å fortsatt yrkande af grefve Mörner om bevisets intagande i protokollet förklarade sig rätten ej kunna förvägra detta, hvarefter målet uppsköts till den 5 Sept. Vid pårop deraf nämnde dag inställde sig åter hr relven personligen samt kongl sekter W. F. Dalman, såsom ombud för hrr Michaelson komp., dervid grefven, för att styrka det han rotesterat mot utbetalningen till Jules de Welens, företedde ett bref från hrr Michaelson komp., hvilket han uppgaf sig hafva mottagit i Paris den 29 Dec. 1863 samt den 30 s. m. besvarat från Bordeaux. Brefvet lydde: Högvälborne herr grefve! Herr grefvens bref, dateradt Maintz den 10 Dec. haft äran emottaga, hvari herr grefyen säer sig utan att ha upptagit ett enda öre hos aron Erlanger hafvaannullerat vårt kreditivbref af. den 24 sistlidne Mars-å 50.000 francs, men rjemte hafva vi erhållit herr grefvens egenhändiga qvittenser, utfärdade i Wiesbaden å 35,000 francs, uttryckligen förklarade att vara Lill följd if vårt kreditiv och för räkning baron Erlanger. För denna summa har densamma rembourserat sig på herr S. Heine, hvilken rembours, såsom det ock varit vär ovilkorliga skyldighet, vi hafva sodkänt. Brefvet! innehåller vidare, att hrr Michaelson komp. förvåna sig häröfver och säga sig ej vilja utfärda något nytt ackreditivbref för hr yrefven, innan förhållandet med detta blifvit nöjaktigt utredt. Något anmärkningsvärdt förekom ej vidare denna dag; utan utsattes målet till ny behandling den September, dervid kontorsskrifvaren Meurling tillstädeskom och företedde fullmakt för v. häradshöfding H. Wendtland att föra grefvens talan samt ingaf tillika en skrift, hvari hr Wendtland, som förmälde sig vara förhindrad att infinna sig, begärde ytterligare uppskof med målet. Hr Dalman, nu som förut ombud för hrr Michaelson komp., inlemnade en skrift, hvarur vi meddela följande utdrag: Sedan, på sätt högädle rättens protokoll för den 23 sistlidne Augusti visordar, vår vederpart, br grefve Otto von Mörner, vidgått, att å af oss första rättegångsdagen af denna sak företedda tio qvittenser, hvaraf behöriga öfversättningar bifogas tillika med duppletcerna i original — angående ackreditivbrefvet hos Rafael Erlanger i Maintz — hr grefven å tvenne exemplar tecknat icke blott sitt namn, utan äfven datum, premier i det ena och double å. det andra, orden bon en jemte de derefter omedelbart följande, olika eloppen samt summorna, uppgående tillsammans till 35,000 francs, förefaller det i sanning både ur juridisk och moralisk synpunkt oförklarigt, att hr Ne kan våga bestrida berörde Jvittensers giltighet, under förmenande, att åtskilliga ord å de till en del tryckta qvittenserna skola blifvit med en främmande handstilifyllda, och qvittenserna derigenom, såsom hr grefven iftrar, förvandlade till invisningar å hans kreitiv. Men utom det att det åligger hr grefven att med, bevis styrka sitt västående, det de anmärkta fyllningarne å ett af Bohom undertecknadt och till samman erkändt qvittens egt rum med annan handskrift :— ja äfven om sådan bevisning efterskänkes — lärer hr grefven åtminstone icke kunna bestrida, att hvad som å de ifrågavarande qvittenserna är ofvanför namnet och summan tryckt, funnits i sådant skick, innan hr grefven undertecknade både sitt namn och den summa, hvarå förbindelsen lyder. Således iakttager man, att icke blott de första orden ?Recu pour (emottaget af), hvilka bevisa, att frågan här var om ett qvitto af emottagne medel, utan ock orden På Valoir sur la lettre de Credit de (att gälla på kreditbrefvet af) äro tryckta, hvaraf åter tydligen skönjes, att de förskrifna summorna voro anvista på ett af hr grefven innehafvande kredit bref och följakt igen ingalunda, såsom hr grefven nu falskeligen uppgifver, hänsyftande på s. k. ?Bons? eller särskilda förskrifningar. Ej heller hade hr grefven bort förutsätta hos en upplyst svensk domstol en sådan obekantskap med en fransk affärsterm, att bon? såsom adjektiv framför prepositionen pour å de ifrågavarande qvittenserna skulle vara liktydigt med substantivet ?Bons?, då nemligen allför uppenbart och ostridigt är, att orden bon pour här betyda efter orden god för eller detsamma, som det isvenska skuldförbindelser eller qvittenser ofta begagnade ordet säger, d. v. s. gäller för 00. Och då, sådant oaktadt, hr grefven i den af honom sjelf gjorda öfversättning behagat återgifva ordet bon med förskrifning, är detta endast ett försök till en advokatorisk fint, som likväl är alltför oskadlig att förtjena någon annan tillrättavisning än den nu lemnade. I öfrigt lärer det icke vara hr grefven obekant, att den vanliga formen för till en del tryckta qvittenser är den, att dessa för beqvämlighetens skull ifyllas med annan handstil än undertecknarne, hvilket gemenligen sker af den person, som utlemnar penningarne. Till bestyrande häraf anhålla vi att få förete icke mindre än 5 till oss sjelfva af särskilda personer utgifna vit hvilka, med undantag ensamt för Vi AS BA EN, 2 pe