Aftonbladet – 5 november 1864, sida 2

Ct Villas ICKE Ulal Ch SocKef MIN Sh SIG för det helas skuld, icke utan försakelsens kraft, . icke utan allvarets, uppnktighetens, det ömsesidiga öfverseendets dygder. Dessa segrar äro svårare än svärdets blodiga l. bragder ; men de äro mera belönande ; ty deras pris är ci tionens skönaste blomma, är frihetens ighet förenad med sjelfständighetens trygga värn. Just derföre äro dessa statsformer tillika de ädlaste, emedan de äro de renast uppfostrande för folken. Dessa kunna icke skörda fördelarne af att tillhöra ett större helt, utan attkänna sig vara medlemmar i detta hela; de kunna icke bereda detta helas förkofran, och på samma gång stänga sig inom synkretsen af blott sin egen enskilda fördel. Och den lefvande känslan häraf måste tränga ned till samhällets djup, så visst som samfundsandan i en enkel stat ensam uppbär och gilver styrka åt statsinrättningarne. Icke den store tänkaren, icke hjelten, icke den enskilde statsmannen allena förmå bereda denna framgång. Folket sjelf i sin helhet, hvar och en enskild för sig måste dertill medverka. Så skall den djupa inre sanning, som ligger till grund för föreningen, allt mer göra sig gällande i sina följder ; den stora tanke, som lifvar den, skall med sin milda genomträngande värme smälta alla fördomarnes eller lidelsernas hårdnade vanor. För de sedliga krafter, hvilka äro ämnade att fullkomna en samhällsform, när de äro af upphöjd och ädel natur är segern också underlättad redan finom de naturliga vilkoren för samhällsntvecklingens gång; allt efter som ett yngre sligte träder i de gamlas ställe, förnimmer det svagare efterljudet af det förflutna, och erfar deremöt med större styrka den inre kraften af det nya, som skall bilda sig. Generationerna, der de framgå öfver historiens skådeplats, aflösa icke hvarandra blott. såsom tomma, förbiskridande töckengestalter, lifvet föryngrar sig genom dem, om de äro sin bestämmelse trogna, och de yngres pulsar slå allt varmare för en id, som bland de äldre blott ofullkomligt kunde låta känna sitt välde. Dertill må läggas, att de förändringar, som försiggå i delarne af ett helt, icke förblifva utan inflytelse på det hela. De många förändringar, som skett i de begge ländernas inre och yttre kultur, hafva mäktigt närmat folken till hvarandra. Om äfven stotsinrättningarne antaga ett mera beslägtadt skaplynne, skall detta närmande ske med ännu mera styrka. Allt sammansluter sig i den förtröstansfulla tanken! Föreningen blef, efter århundradens försök, fullbordad, då tiden dertill var mogen. Och arbetet derför skall vara troget sin grundsats. Allt framsteg måste ske på grund af den inre frihetens utvecklade kraft. Men kulturen. andlig som nationel, vitter som statsborgerlig, måste icke blott ega kraft att i ursprunglig färgprakt och mångfald framdrifva sina blommor; den behöfver sitt hägn. Våldets blodiga ingrepp hämmar, förstör och förvrider dess vackraste blomstring. Ett slag — och åen fördröjes eller förqväfves! Endast långsamt återväxer under tidernas lopp hvad som så blifvit afbrutet eller förderfvadt. Dessa nordiska folk hafva i detts afseende mycket brutit mot hvarandra och i sin samfärd visat, huru brödratvisten är förderfligare än nåon annan, huru af all ovänskap ingen är mera förstörande än grannens. Genom århundraden hafva de med blodiga sidor fejdat mot hvarandra; förvånade, såsom när man vaknar ur en hemsk dröm, blicka de nu tillbaka på det förflutna och erinra sig denna blodiga rring. Men i föreningens ögonblick nedsteg öfver Norden, sväfvande på lätta vingar, en ljus gestalt med blid och strålande uppsyn, bärande palmer i sina händer, viftande deras helsning öfver blodbestänkta lä der förut svärdet och brandfacklan herrskat, ströende öfver deras förhärjade fält ur sitt ymnighetshorn gyllne frukters skatt Det var Fridens Genius, sänd af en himmelsk kärlek, att bygga sitt hem inom dessa landamären, ifrån hviikas krets den så ofta flytt bort, skrämd af brödrastridernas blodiga buller. Fredi ett halft århundrade! Hvad betyder den? Hvad verkar den? Hvartill manar den? Hafva väl, alltsedan det historiska medvetandet vaknade i Norden, dessa länder, på hvilka de lyckligare lottade trakters inbyggare blicka ned, såsom vore de oafvisligt fängslade af köldens i: bojor, under någon föregående halfhundraärig tidrymd af sin tillvaro gjort så stora framsteg? Se omkring dig! Se dessa fält, hvilka genom en i smått som i stort fortgående omskapning från stenbunden vildmark eller ödslig kärrtrakt blifvit till bördiga åkrar och ängar! Lyssna till det tunga arbetet med dessa skatter, som i allt ymnigare mått hemtas ur den hårda klippas gifmilda sköte, eller med de mörka skogars mångfaldiga alster: tälj denna rikedom af farkoster, med ilande snabbhet genomskärande i alla riktningar de banor naturen öppnat för landets samfärdsel! Betrakta alla dessa storartade anläggningar för näringsflitens utveckling. Betrakta allt i dem, öfver dem och genom dem — lagstiftningens stilla verk, oaflåtligt fortskridande, för att uppföra nya byggnader för en ny tids behof — uppfostrans, bildningens, välgörenhetens arbeten verksamma i allt vidsträcktare kretsar — och säg hvad äro alla dessa företeelser annatän vittnesbörd om fredens välgörande makt, utbredd öfver ett samhälle, tillförene länge domnadt i sin utveckling, eller endast i afbrutna, kortvariga skiften lemnadt fritt att odla dess milda yrken! Denna välgörande fred är årsbarn med föreningen. Skulle den väl i sitt inre väsen kunna vara främmande för densamma? Skulle detta, under århundraden förut okända lugn vara utan inre sammanhang med den nya ställning de båda brödrafolken intagit genom sim förening, genom den lugna men fasta hållning de derigenom vunnit? Se vi tillbaka på den bana vi tillryggalagt, betrakta vi de underbara skiftningar af krigets glänsande, men förödande bragder och af fredens stilla verk i våra häfder, finna viväl någon större, mera omfattande krigsoro, som icke blifvit uppgrumlad af brodertvisten, eller någon långvarigare fred, som ej af densamma blifvit rubbad? Detta bekräftar sig, antingen vi betrakta det lugn, som efter Gustaf Adolfs storverk och tionde Carls lysande, men korta hjeltebana, för en tid rådde i Norden och som under den Elfte Carls spira stördes; var det icke i gränslanden svårast att återställa? Eller sedan den tolfte Carl uppfyllt verlden med dånet af sina hjeltebragder, 1 hvilka trakter rörde sig hans sista vapen? Eller när Gustaf III, under brinnande krig med sin hotande granne i öster, kringvärfdes af fiender, hvarifrån kommo de faror, som fyllde måttet af hans bekymmer? Eller hvarifrån kommo de, ännu närmare våra dagar, under den sorgliga tid, då Finlands försvarare måste steg för steg vika för öfvermakten? Dessa faror utsläcktes för alltid. då på denna dag för femtio år sedan, nästan på denna timme. det i Kristiania församlade Storthinget utkorade Carl XIII till Norges konung. Fredens härolder voro de budbärare, som framförde tidningen till Sverges hufvudstad. Frän denna stund behöfver icke afräknas från det ena landets krigsstyrka så mycket som skall motsvara det andras och sålunda förminska dess kraft; de utgöra i stället, till det helas försvar, en sluten makt ai sammanlagda krafter, snart, vi vilja hoppas det, rörliga efter likartade bestämmelser. Österoch Vesterhafvets vågor skölja förenade länder, omkring hvilka förenade flottor gå vakt. Halfön är en fästning, inom hvilken, midt i fredens sköte, vapnen flitigt öfvas, och tryggheten inom dess murar eggar de inre krafterna till mångfaldig utveckling. Enigheten och freden äro nära fränder! Enighet gifver styrka; fred gifver förkofran. Der enigheten sammanförer vapnen, der höjer freder ojtt linca hangr ach hannet här det framåt med