Aftonbladet – 5 november 1864, sida 2

VUIROICTH Stal l(ld JO TOIKCEHS fOFCITA: (UT Mar unnits en tid då svärdet ensamt förde ordet ibland olken och tecknade med blod deras öden. Den ji egrande underkufvade dem han bekrigat: han ille förkrosså; eit enda herrskande folk böjde las vilja. Det gällde blott att befalla eller att 1 vika för våldet. Förhållanden hafva allt ifrån ? ildsta tider gått genom häfderna, be de sina 7 srunddrag. Der åter folken söka hvaran ef11 er inre frändskap och sluta sig tillsammans i rohetens förening — der gäller det en ny enj: idlare seger — och denna seger är på cn gång l! nseglet på en fastare förening, och begynnelsen ill. en ädlare lycka. Öfver hvarje missförstånd segrar den ir vörjan uppställda fordran på att fö — öfver de obilliga anspråken såsom årade sjelfviskhetens lidelse segrar d rohetens makt: brödrasinnet uttrycke ig uppfattning af förbundsbrodre srunder, i den ömsesidiga eftergift Her framställbara anspråk, som är för det heas förkofran nödvändig. t Till dessa segrar skola de förenade folken, om 1 le uppfordras att pröfva sig sjelfva, finna sig! nafva vunnit ny kraft genom slägtskapen edan befästad inre utveckling i alla rikt Så skall det allt klarare visa sig, att genom eningen den 4 November 1814 har uppgått en 1y dag öfver Norden, en morgonrodnad i hvars nbrytande praktfulla glåns badar sig fjället, der let slnter i sina armar den grönskande dalfäran, ller der hafvet i sitt trotsiga majestät fradgande omfamnar dess hotande jättegestalt, så väl som nsjön, den der med välbehag återspeglar milda, omvexlande stränder så väl som kullen med skuggika lunder, slätten med böljande åkerfält. Dasens strålande konung segrar öfver kölden som sfver mörkret. Men det sker icke i ett ögonblick. Det är först i den mån han stiger höftre på himlen som skuggorna vika ur sina gömslen och som den närande kraften fattar växternas if för att utveckla blommor och frukter! Sverge och Norge fira den femtionde årsdagen af sin förening i minnets och hoppets förenade 1 jus. De kunna besinna sig på det förflutna; : och skåda tillbaka derpå såsom på en öfverstånlen begynnelsetid af vexlande skuggor och dasrar. De kunna se hvarandra i ögonen och säga: Töcknen falla, vi igenkänna hvarandra; ingen hvarken uppenbar fiende eller smygande ovä skall kunna skilja oss: emedan den svurna br lratroheten förenar oss. De kunna kasta sina blickar omkring sig och säga åt verlden, som förvånats, eller som fröjdats då den trott mera på deras mi tånd än på deras enighet: Se! vi kunna mi å hvarandra för stunden och lt dock vara bröder!? s Stiftaren grundlade en förening af ädlare artl: n de många, som af yttre makt, mellan olika. folk stiftas genom vapnen, och af varaktigare : beskaftenhet —en förening som är grundad på folkens inre frihet, måste ega sitt lif genom dessa folks inre samstämmighet; arbetet är svårare men ukten ädlare, och i längden af are mognad in der ett maktspråk kufvar och beherrskar. Den skandinaviska haltön utgör re i turligt hänseende ett helt, genom sitt läge try, sadt emot yttre faror, till sin naturliga beskalfenhet rikt omvexlande inom en större enhets l: sränsor. Naturen utströdde här sina gåfvor, — iake med den slösande hand som i söderns soliga nejder — men likväl med en uppmuntrande gif) mildhet. De rena, allvarliga drag, hvilka natu: rens anlete bär i dessa nordiska länder, hafva : sin motsvarighet i förhållandet mellan naturens ! l och menniskans lif. Alltifrån de trakter, som i hela den stränghet, som betecknar en vare sig språkets eller naturens regel, framvisa de enkla grunddragen af Nordens allvarliga skönhet. — enom det mellanliggande område, derien mild fvergång fjellen sänka sig till måttliga höjder, liksom gruppvis kastade kring landskapen och : med den leende in jön den bördiga slätten, dell j vilda skogarne, bilda ett helt af vexlande fägring — allt till den rikare del af halfön som synes utgöra en öfvergångslänk till sydligare trakter, : — ljuder till innebyggarne naturens bud, som j! hon tyckes hafva tecknat på landskapets panna ji — arbeta, och arbetet skall finna sin lön Jet är. icke till njutning, naturen här tyckes inbjuda, utan till det stränga men: helsosamma, till det sparsamt, men tillräckligt lönade arbetet. I rikl. mångfald framträder det under olika former il, halföns olika trakter och de behöfva hvarandra. ; Skulle väl denna mångfald i bildning och i gåfvor, som naturen utdelat öfver de olika delarne l; af ett så stort fastland vara utan betydelse? Skulle icke de vara ämnade att samverka medj: hvarandra och närmast att fylla hvarandras be-l. hof? Afven i detta hänseende gynnas framstegen ll: mäktigt af den tids lynne, i hvilken föreningen lt uppstått. Starkare, lättare än något föregående l: tidehvarf slå i våra dagar samfärds-vägarne sina 1 band omkring olika delar af samma fastland. li: Vattnens vägar voro i en äldre tid de enda, som : förenade folken. Der de felade, eller der del: icke förde tillsammans, brast en vigtig länk il! förbindelsen. Med förvånande makt och hastig1 : j 5 j 1 f het förändras i våra dagar dessa förhållanden. Huru hafva icke med jernets styrka, nya band slagits mellan länderna! Hvad tillförene var söndradt, blir förenadt. Nya leder öppnas för varubytets gång; otaliga tillfällen erbjuda sig för menniskorna, icke blott att mötas, att öfverlägga, utan att arbeta för hvarandra och utbyta sitt arbetes alster! Och hvarje samfärd, der den grundar sig på ursprunglig sfrändskap, måste upplysa och förena. Lifvets yttre vilkor hafva sin makt; de göra ällande sina kraf, der de verka till att sön-! dra eller förbinda. Men ännu mäktigare ingripande äro de inre vilkoren för staternas lif, alla ! e behof som tillfredsställas af den högre kultui 1 Zz rens i mångfaldiga riktningar framskridande utveckling. Huru mycket rikare, huru mycket renare bör icke denna utveckling kunna blifva genom föreningen, huru mycket starkare att motstå tryckningen af de yttre inflytelser, hvilka lt kunna sträfva att gifva den en annan pregel! lt I fordna dagar voro folken i afseende på kul-( ur vida mera strängt afsöndrade från hvaran-: Ira. De utvecklade hvart för sig, under infly-s Isen af de bildande krafter som inom dem voro l1 rksamma, de egendomliga gestalter af bild-lx ning, i hvilka deras skaplynne uttryckte sig. En t rik omvexling af bjert motsvarande, afstickande c kormer, om äfven de voro hvar för sig mindre lf fullkomliga, blef häraf frukten. J 1 t 1 S 1 1 1 Il 1 I I en nyare tid har en allt starkare öfverhandtagande gemensamhet inträdt i andlig så väl som i materiel odling. Den förundransvärda företeelsen af en verldskultur framstår allt klarare på förgrunden af den enhet i andlig bildning, på hvilken den nyare tiden bygger. Hvad vit:erheten erbjuder framstående i ett land, blifver senast en andlig näring i alla; den särskilda seden viker med allt större hastighet för den allänt antagna. Öfverallt afnötas kanterna och skiljemurarne falla. Detta är stort, är skönt, ir I många hänseenden löftesrikt. Men det med( för ock en fara. De stora kulturländerna kunna lerigenom lätt komma att utöfva en förtryckan( le verkan på de mindre folken. Derföre verkar y som en motströmning, såsom en välgörande motkraft mot denna, alla egenheter utplånande li enhet, denna nyvaknade frändskapskänsla eme-ls jan nationaliteterna som utgör vår tids andralq srunddrag. Om de mindre folken hafva ett så ls mycket starkare behof att skydda hvarandra förs en hotande rmakt, kunna de ock anlita enli illförene okänd kraft. Så skola ock dessa norl i S G f js e c liska folk, stödda mot hvarrndra motstå tryckningen af främmande odlings inverkan, och il: egendomlig, kraftig, ren skönhet lättare kunna atbilda sin egen. Än starkare framstående, om än ej så långsamt och så djupt inverkande som dessa rent indliga inflytelser, äro de förhållanden, som tillröra statens område. Öfverskådar man de mångalldist verxlande former i hvilka man sett fram