Aftonbladet – 5 november 1864, sida 2

MLCETL Stilla nagra Dlanka SKydr, OCM JOP CM stund skymma solglansen, för att vid den stärkta inflytelsen af dess makt åter skimra och försvinna? Huru berättigadt vore det att tro, det på en alldeles ny obruten bana, intet enda steg skulle tagas osäkert, intet vacklande skulle förspörjas innan sättet att närma sig målet blifvit fullt klart för alla? Eller hvad oväntadt kan väl ligga deri, om vid en ny utveckling den blifvande gestaltens former icke genast framträda med den bestämdhet, med den mogna styrka, som först tidens inverkan förmår gifva? Lika litet betyda ock de små misshälligheter, som under förningens3 första tider spelat på ytan. De äro i grunden lika naturliga som i förhållande till det hela kraftlösa efterdyningar af ärhundradens vana vid missförstånd och fejder. Intet underverk utplånar vid en timande stor förändring Å folkens ställning, den vare af hvad slag som helst, inre eller yttre, med ett slag alla lemningar af det gamla; dessa bryta sig länge, med ofta återvaknande men ock småningom sjunkande styrka mot det nya som fått lif. De spela som sagdt på ytan. Men träng till djupet, sänk din blick, från de små striderna och lidelsernas brottning för dagen, ned i det inre af folkens lif, och du skall se, under denna yta, en växanle borgen för de nya förhållandenas lifskraft och ör deras stadga! Fråga häfderna hvad: under dessa femtio år försig, tt af inre utveckling hos de tvenne folken! Slå upp de lagar, i hvilka deras rättsmedvetande, deras uppfattning afsamfundsförhållandena, deras omsorger för samtidens mest tryckande innersta behof uttala sig! Omisskännlig skall visa sig en gemensamhet i utveckling, som alltmera närmar till hvarandra de förenade folken; — och deri ligger föreningens oförgängliga styrka, att den är grundad, icke på yttre öfvermakt, utan på den inre kraften affolens egen utveckling. Eller, för att ett ögonblick betrakta endast förhållandet under dessa sistförflutna två eller tre årtionden, hvad vittna de antagna lagarne. de nybildade inrättningarne? Knappt någon stor förändring inom det ena af dessa folk har blifvit försökt eller utförd, som icke haft sin motsvarighet hos det andra. Om man börjar med sjelfva grundvalen för det fria statsskicket, med kommunernas frihet, hafva icke dit hörande förhållanden änder denna tid blifvit ordnade hos bäda på ett sätt, som röjer omisskännliga drag af inre slägtskap? Kommunalförvaltningen, denna den fria för fattningens rot och kärna, kräfver sin kraft af den i folket lefvande bildning, likasom denna, der den verkligen finnes. i en sådan fri rörlighet söker sitt uttryck, För folkbildningen hafva omfattande lagar i båda länderna stiftats, lämpade efter hvartdera landets skaplynne, men dock inom sig beslägtade. Den högre skolan, som fostrar stammen för nationens mera utvecklade, förädlade lif, har antagit en förändrad gestalt, utvidgad, som den är, i båda länderna efter en, urea ej på förhand uppgjord, likväl förundransdt likartad, af inre behof sammanstämmande plan, för att fylla icke blott den lärda, utan ock den allmänna medborgerliga bildningens behof. Samhällets värn mot lidelsernas inbrott, mot de sedliga villelsernas förstörande makter, den lagstiftning, som har till föremål brott och straff. är byggd på likartade grunder, till en del på samma förarbeten, och genomträngd af samma anda, ehuru den tillkommit i Norge något förr, i Sverge något sednare. I den lagstiftning åter, som ordnar familjens och det borgerligas förhållanden, är en djupt gripande förändring vidtagen genom införandet af en ny, likartad arfslag, i Sverge något tidigare, något sednare i Norge. Kyrkans ställning till staten är, ehuruvil på ett olika sätt i det enskilda, i enhghet med samma hufvudgrundsatser, på nytt ordnad i båda länderna. Jordbruk och slöjd hafva i båda länderna uppblomstrat; denna uppblomstring har blifvit beträmiad genom för densammas idkare egnade bildningsanstalter; och dessa, äfvensom omfattande näringsgrenars verksamhet ordnade efter likartade grundsat Genom denna sammanstämmande utveckling, hvars antydningar skulle kunna vida längre fullföljas, hafva de båda folken bekräftat föreningens sanning och oaflåtligt arbetat för dess styrka. För enskilda, som äro kallade att lefva och verka tillsammans, är första vilkoret att förstå hvarandra. Så äfven för folken. Endast lifvet sjelft, erfarenheten inför dem deri. Men af det beslägtade i samhällsinrättningarne och deras utveckling underlättas mäktigt detta ömsesidiga förstånd. Dernäst, hvilket godt ligger icke idet myckna, som folken hafva att lära af hvarandra! En i runden likartad utveckling, men med afvikande förhällanden i det enskilda, lika hinder att bekämpa under olika verksamhetsvilkor, likartade fördelar af å den ena eller andra sidan tidigare tillgodogjorda upplysningar af naturens, nationalIlynnets, den historiska utvecklingens alla egenheter, huru mycket är icke här att gifva och att taga, och hvilken stark och lefvande uppmaning dertill ligger icke i den jemnsidigt fortskridande utvecklingen! Ändtligen — förening gifver styrka! Den fasta sammanslutning mellan folken, som skall göra dem oöfvervinneliga för yttre fiender, mångfaldigt rikare i inre utveckling, är den icke befästad af den likhet i samfundsinrättningar, som, gynnad af gemensamhet i ursprung och grundlynne, fostras af samma civilisations herrsl ande gemensamma grundtankar? I våra dagar föregår — derom är redan erinradt — en stor politisk rörelse i det hänseende, att de naturliga slägtskaperna taga ut sin rätt. att folkens frändskapstörhållanden bryta sig ur de fängsel, politiska former lagt på dem, och gifva riktningen åt nya banor. Rörelsen är stor och mäktig; det är en af dessa, hvilka man igenkänner såsom stammande ur mensklighetens innersta. Nationerna förnimma styrkan af den dragningskraft, som ligger i gemensamt ursprung, gemensamt språk, gemensamma seder och behof. Den nedbryter många hinder; men den sofras äfven sjelf genom kampen med de svårigheter, som ställa sig i vägen för dess utveckling. Med skäl kan man säga att dessa svårigheter vanligen uppfattas alltför mycket blott sådana de förekomma på ett af utvecklingens stadier: på det tidigaste. Man har företrädesvis tänkt sig dem sådana de uppkomma af striden med de yttre politiska förhållanden, hvilka fängslat de nationella krafterna och sammanfört dem med andra elementerDetta är utvecklingens första skede, första uppträdet i dess stora drama. Men det är långt ifrån att beteckna det hela af den förändring, som den nationella rörelsen innebär. När den första kampen är förbi — när de hämmande band, som politiska förhållanden, sprungna ur en äldre tid, lagt på utvecklingen, fallit, likt ett brutet skal, då börjar ett nytt, ett icke mindre svårt och maktpåliggande arbete på ett annat fält. Det är nu som de nya nationella krafterna — ovana vid eget politiskt lif som de ofta äro, tillika ej sällan sjudande af ungdomligt mod och ny sjelfständighetsfröjd — skola lefva sig in 1 sitt gemensamma lif, skola pröfva sin egen styrka, Så mycket af det gamla, af de böjelser, vanor, betraktelsesätt, som de öfvergifna förhållandena fostrat, måste falla och förvissna. Så mycket nytt, ännu knapt i brodd förhanden, måste arbeta sig fram, måste skjuta upp och sätta sig i sin gestalt. Så mycket som förut var främmande förhvartannat, måste bortnötas; stamfränderna måste igenkänna hvarandra, måste erkänna hvarandra, lemna utrymme åt hvarandra och genom att ömsesidigt gifva och taga, lära den svåra konsten att lefva tillsammans. Föreställom oss tvenne enskilda ursprungligen stående hvarandra nära, men som glömt sin frändskap, plötsligt ur främmande, kanske fiendtliga förhållanden komna för att bygga och bo tillsammans, för att värna hvarandra och finna sin lycka i sin förening. Ur det förflutna hafva de till sitt nya tillstånd tagit med sig en mängd af samla föraställninnsar cam måcta underofå frran.