Aftonbladet – 5 november 1864, sida 2

olika skepnader aternnner man 1 haldernas Klara spegel denna sanning. De i mensklighetens morgon framträdande samhällsbyggnadetna, österlandets ofantliga stater, så jättelikt anlagda i det yttre, hafva föga känt af inre rörlighet. En stel enformighet har herrskat i deras mre och derför hafva deras yttre öden för det mesta varit antingen en plötslig sammanstötning i strid, som tillika burit förstö ringens pregel, eller ock har, der eröfringe fram, dess makt lemnat oberördt sjelfva väsendet, och blott ett nytt namn trädt i stället för det gamla. Orsaken är klar. Der allt är yttre välde, der icke friheten, i det den adlar alla sträfvanden, öppnar, äfven inom inskränktare yttre gränsor, ett fält för inre utveckling, der blir all förändring så lätt antingen ett förkrossande slag eller en inflytelselös beröring. I det gamla Greklands mångbrutna verld, der den menskliga friheten begynte sitt verk och der den framdrifvit så sköna blommor, stiga de inre rörelserna redan i förgrunden. De ingripa i staternas yttre öden; de samverka med dem till bestämmandet af det helas utveckling, af dess tillväxt och blomstring såsom af dess sjunkande och all. Och hvad förtäljer väl historien om det eviga Rom — om denna stad som beherrskade verlden? Den förberedde ovedersägligen genom inre utveckling sin mäktiga inverkan på alla de omgifvande rikenas öden. Denna genom århundraden fortsatta strid emellan samhällets olika elementer, hvilken vi i dess storhet och dess förfärlighet skåde med vexlande beundran och afsky, har utvecklat den romerska kraften och dess förmåga att underlägga sig verlden. Sedan med kristendomen ett inre andligt element blifvit mäktigt äfven i staterna, fortgick, underinflytelse af den starka, samhällsbildande kraft som utmärkte medeltiden, efter sammansmältningen af de elementer till nya statsförhålladen, som mötte hvarandra i antikens qvarlefvande lemninar och de nya naturfriska, på verldshistoriens skådeplats nykomna folken — en oafbruten vexelverkan emellan förändringarne i samhällenas inre och dess yttre öden. Reformationen — den största af dessa från olika håll sammanträffande verldshändelser, som förberedde öfvergången till en ny tid — hemtade sin kraft från en rent inre andlig förändring och ver. kade dock med öfverväldigande makt äfven på samhällenas yttre förhållanden till hvarandra. Lifligare än någonsin har i den nyare tiden utvecklingen af alla inre samfundsförhållanden fortgått; den har fört staterna till icke sällan väldiga, yttre brytningar med hvarandra. Alla de olika förhållanden i hvilken staterna stodo till den stora religiösa förändring, som inom Europa uppstått, sammanstötte till kamp i den nästan hela verldsdelen omfattande för värt fädernesland särskildt betydelsefulla strid, som vi kalle trettioåriga kriget, en strid som tillika bildade öfvergången till ett nytt tidehvarf. 1 krig och i köpenskap möttes Europas stater — under skiftande öden i följande tider med hvarandra; i detinre syntes de stelna nästan i en och samma form, ochman var på väg att glömma, det dessa inre rörelser ändock bestämma så mycket äfven af det y då plötsligen det diga utbrott af en länge q samhällsrörelse, som fått namn af Frankr första revolution, förvånade verlden. I dennas förlopp såg man klart, huru den inre skakningen medförde de yttre. Ehuru utorusten i en enda af Europas stater, gjorde denna indring sig en väg af eld genom dem alla, upprörde verldsdelen till dess imnersta, och bragte till afgörande mycket, som inom öfriga samhällen i stillhet mognat. Denna väldiga verldsrörelse gick icke till ända. utan att äfven nordens gestalt b en annan, derigenom att S es och Norges förening, så länge önskad, så ihärdigt åsyftad, blifvit en verklighet. En af de sista skakningarne i denna stora verldsrörelse var den, som i dessa yttersta nordliga delar af Europa förändrade staternas yttre gestalt. Men den hade, äfven den, sin rot i det inre, Visserligen var den, som jag redan anmärkt, länge förberedd. Huru sträcker sig icke, genom Sverges hela nyare historia, en fortlöpande tråd af bemödanden för denna förening! Allt ifrån de dagar, då vid medeitidens slut den gamla föreningsbyggnaden ramlade, nedbruten i följd af inre misstag, som al de äldre samhällsförhållandenas förfall, och det förenade norden åter splittrades i trenne riken, hade dessa bemödanden fortgått, fallit och åter upptagits. Redan Gustaf I, samme konung, hvars starka hand brutit det gamla för hållandet, tycktes vilja återställa föreningen med Norge. I Carl dagar hade traditionerna från den gamla unionstiden ännu icke slocknat och de öfvade sin inflytelse på honom, då han kämpade med yttre och inre hinder, försökte åter förena, om icke det hela, åtminstone ett af dessa riken med det svenska. Han förmådde blott lösrycka stycken af dem båda och bringa dessa under den småningom förvandlade inflytelsen af svenska samfundsinrättningar och svensk lag. Under Carl X mognade dessa ideer så, att de omfattade ett närmande äfven i inre hänseende. Man finner i skrifter från denna tid, sannolikt tillkomna under Johan Gyllenstiernas ingifvelse, förslag framställda om en enhet emellan Nordens riken 1 diet hänseende, i handel, tull och näringsförhållanden, i åtgärder för upprätthållandet af borgerlig ordning — allt detta sammanhållet af tanken på en framtida förening af de regerande ätterna till en. Carl XII:s väldiga hjeltebana bröt sig mot försöket att gifva verklighet åt denna tanke. Han förändrade väsentligen Sverges politiska ställning till det yttre Europa. Sedan han hade öppnat väg för förlusten af de länder på andra sidan Östersjön, hvilkas besittning under mer än ett ha!ft ärhundrade anvisat 1iktningen för Sverges politik, gaf han åt föreningstankarne en mera bestämd vändning till bemödandet att vinna Norge och föll på försöket att med sitt svärd uppbryta den nya banan af förening emellan de länder, som utgjorde den skandinaviska halfön. Han föll — men hans tanke lefde qvar efter honom. Den väldige kämpakonungens minnesvård nära gränsen emellan Svea välde och Norges, utgör en af de betydelsefullaste viägstenarne på den bana, denna stora tanke hade att genomlöpa. Den upptogs efter honom af frihetstidens regerande ständer — ej mindre än af den enväldige konung, hvilken bröt deras makt. Men af båda lika fruktlöst, som under föregående tider. Hvari kunde då orsaken ligga till den alltid enahanda utgången af dessa oupphörligt upprepade försök, af dessa under de mest olika styrelser, de mest skilda politiska förhållanden, som det tycktes, väl grundlagda bemödanden? Månne blott deri, att icke en nog stark yttre skakning ännu inträffat, för att den gamla förening , ihvilken Norge stått med ett annat af nordens riken, skulle kunna lossna i sina fognringar? Maånne icke äfven deri, att den tid ännu icke var inne, då folken, frigjorda från yttre, konstlade band, begynt återgå till de naturliga, för att genom den fernissa af främmande förhållanden, tidernas inflytelse dem åsatt, igenkänna dragen af en ursprunglig frändskap och förnimma kallelsen af dess dragningskraft, om ock i förstone blandad med återljuden af de gamla inbördes stridernas minnen? Männe icke kankända äfven deri, att först vid samma skifte en ny tid uppgått för den inre samhällsutvecklingen, en tid, som med väldig förenande kraft befrämjade i särskilda länder en likartad utveckling, ny till namn och gestalt; ehuru till sin djupaste art nära beslägtad med den nordiska stammens urgamla skaplynne och samhällsvanor? I sammanträffandet från olika håll af dessa krafter, gemensamt verkande för samma mål, ligger den verldshistoriska betydelsen af Sverges och Norges förening. och tillika den säkra borgen för dess inre styrka. Lägg dertill att stiftaren af denna förening, den rikt begåfvade furste, som fått älven den gålvan, blott sällan åt framstående dödliga beskärd — gåfvan att fullända hvad så många store män i det Ne stor 44 Piömn ill Alan