Aftonbladet – 5 november 1864, sida 2

MIVER DUIICL MM UTV UTUVIIBA TUSC ME DV a LIV las menniskornas dagliga lif, och som i detis jemna framlidandet af samma bestyr och samma bekymmer lägger timma till timma, hör manih understundom en mäktig kallelse ljuda, som väcI g ker till fröjd och tillika till allvar. Det ärhög-la idens stämma, — högtidens, som, i det den bjuIg er frid öfver de oroliga sträfvandena, den tröt-ö tande äflan, tillika sprider en upplifvande glans s öfver dunklet, skingrar tviflen och upplyfter detlr af mödor nedstämda sinnet. f Likt en ståtlig gäst stiger den in i den låga dq kojan såsom i de mäktiges palats; dess anblick q upplyser allt omkring den, och den vidgar hjerlv tat, genom en högre känsla af dess tillvaro. Tylv icke är lifvet blott det sammanlagda talet af de lg hvarandra städse lika dagarnes i ordning räk-f nade mödor. Den högre idn beherrskar detta e vid första anblicken lika oöfverskådliga som enformiga hvimmel, i det den, om ock under striI q der, utvecklar sin upphöjande, upplifvande, föra ädlande makt. Och hvad är väl en fest, annatlr än bilden af en i menniskornas sinnen frambryt tande stor tanke, som när. han blir synlig i denna! sg yttre gestalt, beherrskar sin omgifning, och be-ly friar den ur det alldagligas tryckande band? Ja, Ifö all högtid, om den verkligen förtjenar detta namn, är icke annat än idens ljusnande gestalt, F som i det den drager allas blickar till sig, med T1 sin strålglans förtager skenet af hvardagslifvetsy v f matta ljus. Men den är tillika i sjelfva verket icke främmande för dessa: den förenar endast i en brännpunkt de strälar af glädjens eller af den h inre fridens ljus, som spridda befinnas gifva åt! n detta samma lif dess näring och dess styrka. dq Men dessa strålar behöfva samlas för att gifvald full glans. Om så icke vore, hvarföre skulle väl redan denn enskilde så djupt erfara behofvet att — likt vandraren, som tillryggalagt en längre sträcka väg, s rik af vexlande utsigter, och som bestiger enlg höjd för att med en enda blick öfverskåda detln hela — högre utmärka vissa skiften af sitt lif, lg festligt fira dem, och dervid rikta sina blickars på sammanhanget af dess förlopp, bemödande ly sig att likasom lyssna till de genomgångna skic-. kelsernas röst, för att klarare tyda gåtorna af deras inneboende mening eller förnimma en före1 bädande aning af den framtid som stundar? Hvad lr betyda, vid en sådan fest, blommorna och ljusen, I k om icke, att hvarje öga, hvarje hjerta i det ögon-!) blicket klarare ser, lifligare känner med samlad s styrka de stora ämnen till besinning, till tack-1 samhet, till fröjd, som, fördelade öfver hela lif-ly vet, utgöra den ofta ej nog bemärkta grunden pg för dess kraft, dess lugn, eller dess lycka? — d Men tfven folken genomlefva sina åldrar.lc Dessa mäter icke stunden, såsom han mäter den enskildes dagar och nätter; årets tider, som i relr gelbunden ordningsföljd komma och gå, tecknalt icke deras gränser. Ett högre målt är dem föres satt; en djupare blick foråras för att läsa deras 3 sammanhang. Dock deri likna ett folks ödenlg den enskildes, att ofta, sedan en längre tidsålder s framflutit. såsom det tyckes utan all märkligare i förändring, en plötslig omskiftning skjuter det! långt fram på banan, eller förvandlar utsigten, och föresätter ett nytt mål. Det är i sådana ögonblick, som ginge genom verldsåldrarne enl!( väldig susning af den Allsvåldiges bjudandes stämma, som erfore man närvaron af en högre jt makt, hvilken hastigt jeranade med jorden äfven f sådana hinder, som menniskorna förut ansettlir oöfvervinneliga, och uppbyggde, der ingen anat j: det, nya hyddor. C Det är sådana ögonblick, som, uppburna icke c sällan af det närvarandes smärtsamma eller tvif-r velfyllda kamp, grundlägga nya tidskiften och li fostra, för framtiden, högtidliga, fruktbärande minnen. 1 Men hvarje högtid bär, jemte den allmänna, i tillika en för densamma egendomlig prägel. Man t läser på dess anlete dragen af dess ursprung. 1 Är högtidens mening att fira en stor mansi! minne? Då skall man skåda bilderna af hans l bragder återupplifvade för sina blickar — man skall se dem som tillhöra hans ätt, dem som ) bära hans namn, vara lelvande vittnesbörd om ! den ännu närvarande makten af hans förflutna s lif. Hjeltens namn skall lifva sinnena, skall ! väcka med ett enda ljud en följd af festliga tankar. Eller gäller det att fira stridens framgån-1 gar och äran af en vunnen drabbning? Då skola ) 1 trofbernas anblick och de krigiska sångernas ljud och triumftåge:s efterliknade prakt föra tanken 1 till det blodiga slagfältet och till kanonernas dån ! och till.de slagnas jemmer och segervinnarnes l jubel. Är åter festen för en af dessa stilla seg1 rar, som vinnas i mensklighetens inre lif. för det 1 gryende ljuset af en vetenskapli upptäckt eller af den himmelska sanningens förkunnade nåd, d4 så ställas för våra ögon de mognade frukterna af I dessa obemärkta begynnelser; högtiden kläder sig ! 1 1 6 E ( f l t f r r a a r i en drägt, som deras utvecklade verksamhet, deras mångfaldiga välgerningar slå omkring den, likt en rik mantel. Hvilket stort minne är det då som talar genom den fest, hvilken i dag kallat en så egendomlig församling? Lofoffren, som uppstigit från alla tempel, från kyrkan i konungens borg, så väl som från det låga kapellet i den mest undangömda dal af hans rike, kunna de gälla blott en enda mans hågkomst? Den fredliga fröjden, så fjerran från krigets stål och stridens blodiga minnen, skulle den afse ett vapenskifte och en seger? Om man kunde i detta nu med sin blick på en sång omfatta hela vårt land, hvad skulle man se? Konungen, som samlar omkring sig sitt folk till bön, till tacksägelse, och med ho. js nom icke blott hvad staten eger framstående, i! embete i vetenskapen, i konsten utmärkt, utan t medborgarne ur samhällets alia kretsar. Men ejv nog dermed; i de högtidsklädda skarorna blanda ; F Å D sig om hvarandra tvenne folk; samma andakt förenar båda; de samfälda sångerna uppstiga på tvenne olika, om än närbeslägtade språk för att fira samma minne! Hvilken upplyftande anblick! Hvilken rikedom i skådespelet! f Det inre svarar deremot: Festens tanke är ickels minnet af en enda mans storhet, utan af en hel f rad stora mäns vackraste tankars fullbordan, icke I af en härförares blodbestänkta vapen, utan afl8 ett fredligt tidehvarfs fridsälla invigning; ickele endast af en tilldragelse på det andliga område, b som omärkligt st er sin eröfrande makt genom menniskornas ire lif, utan derjemte af enIr omskapande förändring i staternas yttre gestalt — än mer — den är allt detta på en gång, deri1 genom att den är minnet af föreningen mellan tvenne folk, upprinnelsen at ett nytt, inre ochle yttre If för dem båda! ; Ett minne fullt af framtid! En inre handling, som bär sina frukter omkring verldsdelen ! Fridens stilla kraft, mäktigare än blodiga segrar! Allt detta förenar sig i den tanke, som bor, likt ä en lifgifvande själ, 1 festen. som 1, dag firas aflk Sverges och Norges förenade folk! — S i ( l Denna tanke skall blifva stark, i den mån den uppfattas i sin sanning; den skall blifva välgörande, i der. mån den genomtränger folken. Den har sin rot 1 himmelska gåfvor. Dess blomning : förnöjer det sinne, som skall besitta jorden; dessli frukter tillhöra mensklighetens skönaste artvedel: s kärlek i stället för hat, trygghet inom förenad sköldborg, der tillförene den blinda fiendskapen I skakat sina lansar, föreningens milda leende ilr stället för brödrastridens bistra uppsyn, hvilken ! skön lott, ibland talet af samhällenas stora, om1 skapande förändringar! 1 De komma, dessa förändringar, alltid sända af ll en Högre makt, understundom som ett elektriskt j slag, hvilket urladdar sig med kraften af alla del eldiga ämnen, af hvilka molnen varit fyllda, och s renar luften. An åter likna de stormens vreda stämma, som med sin obevekliga våldsamhet, ! med en till utseendet oblidkelig grymhet döfvarl och förhärjar. An är det, som då, efter en stormig natt, med hotfullt rullande åskor, tordönet tystnar, fästet klarnar och morgonrodnaden uppgår, lik en segrande hjelte, med ljus och hoppir öfver en förvånad verld,i I Af detta sista slag var den fö i Y