Aftonbladet – 5 november 1864, sida 2

ifriga bestyr, förbiseende allt som, i det lilla, gnager oroar eller tärer, för högtidens ögonblick öfverlemna sig å känslan af sin lycka, ödmjukt höja sin lofsång och gifva uttryck åt sin stilla, men mäktiga fröjd! Stundens missljud försvinna! De små motsatserna smälta undan, och blott en enig känsla af det stora i den välsignelserika skickelsen stiger lik ett rökoffer, mot höjden i en harmonisk lofsång! . Men är då freden endast lycka: Är den icke tillika kallelse? Innehåller föreningen idel glädje? Innebär den icke tillika en uppgift? Framtiden — om ock försynens nåd förunnar oss att se den i ljus — skulle den vara undantagen från mensklighetens allmänna lott: att kämpa. att arbeta och att lida? Högtidens lugn — är det blott hvila, — eller är det icke tillika uppfordran till stärkande, oförtröttad sträfvan? Ovärdig sitt ursprung vore den glädje, i hvilken icke tillika bodde allvar. Den vore åtminstone icke festens glädje. I den ligger känslan af ansvar. Ej af äkta art vore den hvila, som ej förnyade kraften och stålsatte den till än större ansträngningar. JHoppet hos ett kristligt folk — är icke ett vekligt hv lande njutningsrus — det är mod, kraft och förtröstan. Just det är fredens största välsignelse, att hon sätter alla krafter i rörelse. Just detär föreninens lycka, att den uppfordrar till en verksamhet utan gräns, innebär en uppgift oändligt stor — men som icke löses med svärdets blodiga idrotter, utan genom tankens ansträngda arbete, än mer genom viljans renade lust att befrämja det helas väl. Hvarje steg framåt i föreningens tillvaro är en vunnen grund för att gå vidare; hvarje seger, vunnen 1 dess namn, är en invigning till arbete för dess ännu välsignelserikare utveckling. Ja, Föreningen skall blomstra. Denna öfvertygelse har fattat folken allt starkare; tron derpå framträder mäktig i högtidens ögonblick. Föreningen skall segra öfver alla de små hinder, som möta den, öfver alla de stora svårigheter, som skulle vilja, likt mörka skepnader, träda i vägen för dess utveckling — den skall segra, likt den stigande solen, öfver dimmorna och molnen, och sprida med allt mera klart förnimbar, omotståndlig kraft, öfver norden sitt ljus och sin välgörande varma: Öfver dunklet af alla gåtor, genom sorlet af alla dagens eller stundens strider gör sig hos hvarje tänkande Svensk och Norrman, den öftygelsen allt mera gällande, fostrad af inre eftersinning eller af betraktelser öfver omgifvande verldshändelser, att föreningen är den klippa, på hvilken nordens framtid hvilar! i, Lyckosam vare Sverges och Norges Förening. Måtte dess födelsetimma, hvars minne vi i dag fira, blifva, genom Försynens välsignelse, begynnelsen till en allt skönare framtid! Måtte folken allt klarare fatta, allt trognare fullfölja arbetet på den uppgift, som är dem förelagd. Till hvar och en af oss ställer högtiden den uppmaning, att iake uppfatta Föreningen såsom hågot hvilande färdigt som gör sig sjelf, utan med kraftfull vilja angripa arbetet på dess framtid! Föreningens stiftare som genom denna handling djupare än genom någon annan, inverkat på Nordens framtid och förvärfvat ett outplånligt namn i dess minne, förmådde hvad han uträttat blött derigenom att han vid denna handling försatte sig m i folkens uppfattning, förnam pulsslagen af dessas lif, och gaf ord åt dess antydning! Han fästade ocksin ätts framtid oskiljaktigt vid Föreningen. Han lemnade åt den ettrarf, söm konungen, hans son, troget sökt att genom föreningens utveckling förkofra! Hvile kraften a? hans välsignelse, hvile den himmelska nåd, som mäktigare än hvarje mensklig välsignalse, ensam gifver framgång åt dödligas:värf, öfver den höge konung, som efter honom bär de förenade rikenas dubbelkrona, att han som känner folkens frändskap och vakar öfver deras eniga utveckling, måtte förmå att befrämja föreningens lyckosamma framgång och fröjdande sig åt dess utveckling, lemna åt efterkommande ett enigt, ett fritt, ett starkt, ett blomstrande norden! Letve konungen och hans ätt! Lefve de förenade rikena! Deiefter utfördes andra afdelningen af hr Böttigers kantat, hvarvid melodramen deklamerades af hr Almlöf senior och duon af hrr Dahlgren och Willman. Melodram: Hur skönt, när i hvarandras famn till sist Man har det bästa gränstörsvaret funnit, Och du en trofast vapenbroder vunnit I samma stund en fiende du mist! Hur skönt, när folk för folk ej längre blöder, Men ett det andra älskar, hjelper, stöder, Och ingen misstro, ingen afund, stjäl Ett enda guldkorn från det helas väl! Så, ädie Norrman, stod du vid vår sida, svensken stod vid din, beredd som du: ej längre mot hvarann vi strida, samma led vi strida nu. s så åt, det trogna tvillingparet, Hvad gör väl skilda färgen på standaret ? Vi täfla — det är sannt — men täfla blott Om främsta steget i allt sto:t och godt. Du skattar nu vår lycka som din egen, Och vi, vi glädas, när den norska tegen Bär dubbel skörd, och höra utan agg, Att stolt på vågen svajar Norges flagg, Och att i konsten, lärdomen och sången Din jord, som vår, har skänkt åt verlden mången, Hvars genius flugit vida, och hvars namn; Ej lätt skall sjunka uti glömskans famn. Här solen förr går opp, men dröjer längre Hos dig, — det är dock en och samma sol; Men slutom oss intill hvarann allt trängre, Att ingen tränger oss ifrån vår pol! Ån stiger röken lugnt från egna härden, Men rost ej gnaga må de ärfda svärden, Och bäst att, österut som vestanfjells, in dubbel utpost hvarje morgon ställs. vi vända ej från Östersjön vårt öga, Du håller vakt vid oceanen blå, Men öfver bergen mellan oss, de höga Skall vän till vän, och ingen annan, gå. Så, dubbelarmad, skall en högrest hjelte På toppen af Europa väpnad stå, Med fjellets hjelm, med hafven till sitt bälte, Och skölden med de gyllne kronor på. Duo. Ett handslag, o broder, på fädernas sed Till tack — och till ed, Att hvad oss en framtid än bär i sitt sköte Det gå utan skräck, utan svek, vi till möte. Ett rotfast förbund I sekel från sekel skall grönska med ära Från berg intill sund, Och frukter allt rikare, mognare, bära; Det svära vi dyrt denna heliga stund.