Aftonbladet – 4 november 1864, sida 2

p utlagda stora. stenar. Då de från täta skogen, der träden bildade naturliga pelargångar, trädde ut i brynet, hade de den herrligaste utsigt öfver den lugna nejden, som det klara solskenet framställde i all dess prakt. De gingo hand i hand med hvarandra, strålande af helsa och skönhet och med hjertat uppfyldt af ädla känslor; det var Adam och Eva, lustvandrande i Edens trädvård. De hade nästan icke mött en enda menniska, ty trakten var glest befolkad, och de hade instinktlikt sökt de minst besökta ställena. Sedan de hade vandrat omkring några timmar blef skogens tystnad dock störd af elt högtrop: ?Se upp der ! hvarpå följde ett skott, och i detsamma föll en fasan ned mellan träden med hängande vingar och hufvud, sedan han först tumlat omkring några hvarf uppe i luften. I nästa ögonblick visade sig sir Peter Bicester, åtföljd af en jägare och några hundar. Då han fick se Leonora, afstod han genast från sin jagt, gick fram till henne och frågade henne om han icke hade skrämt henne med sitt skott. Leslie hade släppt hennes hand, emedan han icke önskade visa sig i ett förtroligt förhållande till henne, innan deras förlofning blifvit känd; men Leonora var omedveten af dylika betänkligheter och besvarade helt enkelt och rätt fram den unge mannens ursäkt, KVi stå just i begrepp att gå hemt, sade hon, så att ni inte behöfver öfverge er jagt för min skull; jag är emellertid tacksam för er goda afsigt. Med dessa ord vände hon sig om för att gå. Har ni inte lust att jaga litet med mig sedan ni följt miss Ladylitt hem? frågade sir Peter, vänd till Leslie. Nej tack; då jag bar något angenämare att göra, låter jag gerna bössan vara.tt Öch det tycks verkligen som om ni nu hade någonting angenämare att göra, sade sir Peter. Det är mycket möjligt, svarade Leslie