Aftonbladet – 4 november 1864, sida 2

BAIMMIVIA MAT Iy 2 MUD OO DN — — Professor Hamilton afhandlade vid sin föreläsning i går afton de åtgärder, som kunna vidtagas för undanrödjande af de olägenheter för arbetsklasserna, som blifvit en följd af den stora fabriksindustrien. I första rummet tog talaren i betraktande hvad som kunde från statens sida åtgöras, och han förklarade dess ingripande i allmänhet icke kunna blifva stort eller nyttigt. Med afseende å de ogynnsamma konkurrensförhållandena kunde staten intet tillgöra då han hvarken kan inskränka arbetarnes antal eller förbjuda begagnandet af arbetsbesparande maskiner, hvarigenom en större qvantitet menniskoarbete skulle blifva behöfligt. Det vore icke sjelfva arbetet utan arbetets produkter, som samhället behöfde. Tal:s bevisning i afseende på detta, visserligen i sig sjeift mycket klara förhållande, var enkel och slående, och det torde svårligen ha fallit någon in att bestrida riktigheten af hans satser. Tal. erinrade likväl strax derefter att man ännu på vissa håll med förkärlek omfattar ett sätt att verka i den riktning, hvars orimlighet han nyss ådagalagt, nemligen genom sådana afspärringar af det ena landet mot det andra, hvarigenom man minskar arbetets resultater på det hela, hindrar arbetsfördelningen staterna emellan och tvingar en del medborgare att med produkter af sitt arbete bidraga till andras underhåll. — Omöjligheten för staten att omedelbart bestämma arbetslönen berördes derefter, äfvensom de olägenheter, som uppstå om man, såsom i Preussen, vill genom lagtvång förmå husbönderna att göra sig till förmyndare för arbetarne med afseende å deras framtida bergning, t. ex. genom insättningar för deras räkning i ränteförsäkringsanstalter, hvilket naturligtvis alltid måste medföra en motsvarande minskning i arbetslönen. Lika litet tillrådlig är statens inblandning i familjeförhållandena, så framt icke fråga är om utöfvandet af det högsta målsmanskap för de värnlösa, hvilket obestridligen tillkommer staten och pålägger den skyldigheten att tillse det barnen erhålla undervisning, och icke öfveransträngås genom arbete för föräldrarnes räkning, med andra ord att staten vakar deröfver att barnen i fysiskt och moraliskt afseende blifva dugliga medborgare. Hvad staten kunde åtgöra inskränkte sig alltså hufvudsakligen att tillse, det arbetaren må åtnjuta billig rättvisa, att alla må njuta lika rätt så att icke den ena klassen skyddas på den andras bekostnad, hvarjemte den har att vaka öfver undervisningsanstalter och sundhetsförhållanden. Ofriga samhällsmedlemmar kunde visserligen göra något mera än staten, genom deras förmåga att pröfva speciella fall der ett inskridande ifrågakomme, men hvad de kunde och borge göra inskränkte sig hufvudsakligen att verka genom exempel och genom bibringande af upplysning. Två olika vägar funnes för öfrigt, på hvilka de bättre lottade klasserna kunde verka för arbetarne, nemligen genom att verka för dem eller genom dem. Den första vägen, kortast betecknad om vi kalla den allmose-systemet, medförde högligen demoraliserande och deraverande inflytanden, hvilka af talaren jert framhöllos. Han hänvisade alltså till den andra vägen, nemligen att söka hos arbetaren utveckla oberoendets dygder. Slutligen berörde han i förbigående äfven de anspråk man i förevarande hänseende kunde hafva på arbetsgifvarne, samt erinrade om hvad erfarenheten gifvit vid handen, att en god omvårdnad om arbetarne i sedligt, intellektuelt och ekonomiskt afseende är i arbetsgifvarnes eget intresse och ganska väl lönar sig äfven ur ren affärssynpunkt. Han framhöll likväl de flerehanda omständigheter, till följd af hvilka något mera allmänt förbättrande af arbetarnes ställning på denna väg ej vore att hoppas. Många arbetsgifvare vilja icke, andra kunna icke egna sina arbetare en sådan omvårdnad som den, på hvars lyckliga resultater man har många exempel.