Aftonbladet – 4 november 1864, sida 2

I nästa föredrag ämnar grefven behandla rbetare-associationerna; — Vid framlidne prof. Randels begrafing i förgår utdelades i sorgehuset fölunde ar hr Hedberg författade veser: Snabba äro lifvets stunder? Så du sjöng på middagshöjden Af en bana, törnig nog. Sångens tjusningsrika under Bodde i din själ med fröjden Hos ett barn som sorglöst log. Uti armods koja buren Fram af milda moders händer Till en stilla, blygsam lott, Lärde du utaf naturen Vid din hembygds rika stränder Toner, som till hjertat gått. Ty som barn du lyddes stilla Uppå strömkarlns sång ur vågen, Uppå näktergalens slag; Sällsam längtan grep den lilla, Tyst han gömde nu i hågen Hvad han sen sjöng ut en dag. Snart af Oscars milda händer Vingar fick din unga längtan, Och du flög till söderns Jord. Men på Sewmens rika stränder Sjöng du dock i hemsjuk trängtan, Längtade tillbaks till Nord. Hvarför likväl söka följa Steg för steg din letnads öden, Uti hemmets kära land? — Hvem kan mäla af en bölja, Svällande i morgonglöden, Somnande vid qväliens strand? Mellan dessa poler tvenne Stiger hon och ialler, susar Hon melodiskt, våldsamt slår; Solen spegiar sig i henne, Stormen diver henne brusar Seglarn otver henne gär. Ej dock här det jättelika, Det, som stormar nunlarunden, Fanns 1 väldigt ötvermod. Nej — en våg vid stränder rika, Sorlande utofver grunden Af en blomsterkransad flod. Sådan var han! Tyst han mötte Dagen med sin kärtva möda, Med sitt buller, med sitt larm. Träget sina värt han skötte, Och lät sängens vågor flöda Rikt ur djupet af sin barm! Sångmön trifdes väl invid den Med de kära barn och maka, — Plats fanns alltid vid hans härd; Bättre hjerta gick ur striden Aldrig til sin ro tillbaka : Menmniskan var konstnärn värd! Sof, som sångarsvanen under Qvällens bölja slumrar stilla Vid den sista tonens glöd! Snabba äro htvets stunder?, Orörd utäf deras villa Anden nas at ingen död! ———