Aftonbladet – 3 november 1864, sida 3

guvernören Iorklarade SOIdaLrobtiIidaAtCh OT lagstridig. Eyrkliga undsrrättelser. Baden. Indignationen mot de 117 presterna — för ötrigt blott en ringa bråkdel af Badens presterskap —som tillställde kättarprocessen mot Schenkel, är i ytterligare stigande. sedan man erfaru deras maskopi med de påfliga tidningarna och flera af dessa presters öppna bekännelse, att de aldrig sett Schenkels bok. emedan de af grundsats aldrig läsa sådana slags böcker. För öfrigt hbyindar deras anklagelse af falska uppgifter. De båstå bland annat, att seminariidirektorn ej är erättigad till den frihet i vetenskaplig forskning som universitetsprofessorn. Likväl är seminariet en ren universitetsinrättning och dess direktor måste enligt statuterna vara professor i teologiska fakulteten och sålunda vetenskapsman. Kan man då tänka sig en gröfre logisk och moralisk motsägelse, än att samme man vid strafl af afsättning skulle förbjudas att lära i seminarium hvad han för samma åhörare tillötes att på embetes vägnar vid universitetet föredraga? Seminariidirektorn är ålagd att vid universitetet hälla föreläsningar och i seminariet kolloquier öfver kristna dogmatiken: han skulle således i sina föreläsningar få framlägga sin vetenskaphga öfvettygelse, men i sina kolloquier ofver sina föreläsningar skulle han hålla sig ull den tradi tionella dogmen och förneka sin öfvertygelse; hvarom ej, så skall han afsättas! För öfrigt förpligtos hvarken en lärare i reologien eller en lärare i seminariet till den kyrkliga tekännelsen, och dr Rothe har redan förut i sitt inträdesial som förste direktor i seminariet som ett browt betecknat, om bekännelsedogmen skulle som statutarisk boja påläggas lärarne vid inrättningen. Under sex och tjuge år sedan seminariets nystiftelse har icke den ortodoxasie prest i Baden dristat yrka näget sådant: ännu i fjol har seminar direktorns i tryck tillgängliga utsago aldrig blifvit motsagd, ehuru han betecknat forskningens och undervisningens frihet som ett lilsvilkor för inrättningen. — Derför har ock öfverkyrkoråde: bränmärkt anklagelsen som oförenlig med der bestående kyrkiiga ordningen. Och hvad skulle äl följden bli, om en hop agitatorer skulle kunna. utan vederbörlig undersökning och laglig befogenhet. för hela verlden utskrika en kyrklig embetsman som ovärdig att bekläda sin tjenst? Vidare härom yttrar Allg. Kirehliche Zeitschrift: Hur man i alla allvarligt tänkande och sedligt känsiga kretsar dömer biver partiet, kan man lätt föreställa sig. Förmodligen ha de flesta a partiet redan kommit till insigt om sitt svåra isstag De fortörda skola sikerligen komma 1 upplysning, hur än förförarne må hota och brumma. Verkligen löjligt är agitatorernas be. teende efter det så nyss lidna krossande nederlaget. Så skrifver en oförbätterlig i den ultra: montane Oberpostamtszeitung, att partiet skal: nu företaga Vidare steg och söka samla sig ya unhängare. Det fins inga flera lagliga steg, da enhgt kyrkoförfattningen atgörandet öfver striliga läror är i högsta instansen uppdraget åt öfverkyrkorådet i förening med generalsynodalutskotiet. Detta afgörande ha agitatorerna sjellva begärt. Söka de en högre dom i bekännelsetråvan. så står dem hänskjutning till kommande generalsynod öppen. För denna dom må vi verkigen ej frukta. Men griper partiet till vidare lagliga steg, då skola — derom kan det vare stvertygadt — lagens och ordningens väktare med lit ällvar veta att skydda dessa helgedomar mot åa angrepp. Hvad angår de nya anhängare. som man Mall söka samla, så kan man blott e öfver naiveteten hos ett parti, som sjelf eränner sig intet mer kunna uträtta med de hit Isvarande anhängarne —som med alla möjiga agitationsmedel hittills ej vunnit annat än t skymfligt nederlag och måste söka nya anängare för att i någon mon betäcka den gjorde vankrutten. Vi ötverlemnma partiet åt dessa hopp: ösa sträfvanden och glädja oss öfver en seger. som vetenskapens frihet vunnit öfver bokstafsräldomen och okunnigheten, den lefvande evanliska tron öfver den döda dogmtron, den kristiga toleransen öfver okristlig fanatisk intolerans. len protestantiska rätten och den kyrkliga ordningen öfver orätt och anarki, samt ötverhufvud nningens och rättfärdighetens ande öfver svära örvillelser och falska anklagelser. Rhenprovinsen. Föreståndaren för frireligiösn församlingen i Köln dömdes nyss af korrektioella polisen till tre dagars fängelse för en skritt ym de tre heliga kungarnes reliker. Han vädade och bevisade sin rätt till kritik af religi ing; åberopade ett omdöme af professor Schaffausen, att den ene kungens hufvudskål blott kunnat tillhöra ett sju års barn, o. 8. Vv. Han ikändes fullkomligt af domstolen. Holstein. Äfven i kyrkliga ting herrskar obeåtenhet med den nya styrelsen. Den gencm siti nartyrskap under Kliefothska prestväldet i Meckenburg kände utmärkte teol. professor Baumrarten. född holsteimare, har blifvit nekad att la föreläsningar i Kiel. Flera prester ha nu iremot ingått med cn inlaga, deri de begära rbudets upphäfvande, bvarigenom ej blott er edlig utmärkt man skyddas i utöfningen af sin Morvärfvade rätt, utan älven den i landet jfleretäds hödljudda mresstanken. att hos oss mecklen urgska kyrkoförkållanden, från hvilka Gud i nås jevare oss. äro antådande, kunna grundligt till akavisas och deras uberäxneligt förderfiga fruk. jväfvas i brodden.