Aftonbladet – 2 november 1864, sida 3

ull och trodöt r mot berörde mbällits. sformen antager ull det upplästa talets att den alsedda an deruti tillfyllestgö Anäåtligen blef regering och riksförestånderen derefter till konung utropad. Eriiiska ströftåg. IH. Såg du Iamlet? på Stora teatern i tors dags? Ja? — Du har således lyckats besegra din gomla fördom att anse Shakespeares stycken omöjliga för nutidens scen? Tvärtom. Jag har blifvit ytterligare stärkt i min öfvertygelse om olämpligheter af Shakspesres framdragunde på tiljan. På dem. som icke känna honom förut, är framställningens konst förspild; de åter, som känna och älska honom, kunna deraf ingenting lära, och nöjet af att se en öfverlägsen framställning af hufvudrollen neutraliseras helt och hålet af obehaget att se de flesta birollerna förfuskas. Och det vore ett haltt underverk, om detta icke skulle ske, ty in gen tid kan esätta sig in uti en annan tid uten ett nära lifslångt studium, men ett sådant studium kan icke falla på en teaterpersonals, än mindre på en publiks lott Hur skulle väl vår publik, blaserad af ö verretning, kunna ega sinne för det som är ripande utan att vara kittlande? Mean har blifvit van att hållas vaken med en ofantlig meassa händelser, som jaga och korsa hvarandra, med öfverrsskniogar och upptåg och buller och bång, så att man icke har til att tänka på, om det finnes något rent menskligt och sannt och djupt i hvad man ser. Hur skulle man väl då förmå fatta Shakspceares storhet, enkel och hög som naturen sjelf? Just derföre, att han visste intet mått, ingen konstgjord regel för sin storbet, är han det etörsta man ännu sett inom snillets skapande verld. Men han är icke den som hastigast och häftigast slår an. Försök att utleta hvad den vanliga publiken anser för det stora hos Shakspeare, och du skall ovilkorligen påminna dig berättelsen om gossen, som skulle förklara hvad han fann så hjeltestort i Alexonders handling, då denne utan tvckan tömde medikamentsbägaren. Dess beundran hvilar i de flesta fell på en ytlig uppfattning af, och mången gång på ett verkligt missförstånd om skaldens verkliga mening. På sin höjd framdrages, såsom alltför snillrikt och herrligt, Hamlets monolog om ?vara eller icke vara?, Romeos och Julias tvist om, huruvida det var morgonrodnaden eller månen, lärkan eller näktergalen, lady Macbets sömi i 0. v. Och hvem nekar väl, att tar äro både fint tänkta och fint sagda? Men icke utgöra de hans storhet; nej, den ligger deruti, att han skapade menniskor i kupp med naturen. Tideus skaplynne är icke sådant, att dylika saker lätt slå an på mussorna, och det är dock på dem som teatern skall verka, om den skall verka till något mål. Allt detta medgifves, men hvad sedan? Om den moderna dramatiken är stadd på afvägar, så målte det väl vara så mycket nödvändigare att icke bjuda ensamt på dennas alster, utan söka förbereda en reaktion genom att upptaga gamla mästares skapelser. Om Shakspcare icke hastigt slår an?, så måtte det vara så mycket större skäl att oftare framställa honom för att småningom vänja en öfverretad smak vid en sund och stärkande näring. Och skulle icke torsdvgens fulla hus och det mindre än förr hörda råa grinet från de högre raderna kunna gifva anledning till antagandet, att detta ändamål redan är på väg att ernås? Man kan ju knappt omlösa ett stycke af Shakspesre utan att oupphörligt upptäcka nya skönheter, hvarföre skulle icke ett återvende deraf utöfva samma verkan på dem, som icke haft tilliälle att göra hans bekantskap annorstädes än på eceven? Jeg upprepar det, just den nyare dramatikens stora fattigdom och stora missriktning synes mig utgöra en fullgiltig anledning att återbringa en förgången tids mästerstycken fram på scenen. Ty det lärer väl dock icke kunna örnekags, att teatern bättre löser sin uppgift såsom en bildningsenstalt genom att erbjuda gamla stycken uf hög förträfflighet, en om icke hela denna förträfflighet, ja älven om blott en ringa del deral skulle kunna fattas af den stora publiken, än genom att uppsätta nya? medelmåttigheter eller obetydligheter, sådana som Polan tine?, En liten förmyndare?, ?Anna Lisa. Våra bundsförvandter? och hvad de allt heta, bland hvilka de flesta genast blifvit ar kritiken utdömda... Eller utgrinade...? — Som du behagar. Det är ju nu icke fråga om att hedöma det mer eller mindre värdiga sätt, hvarpå kritiken sköter sitt kall. utan om det sätt hvgrpå teatern söker lösa sin uppgift. För att nu blott fästa oss t. ex. vid ?Våra bundsförvandter?, den aldra nynste och en af de minst uuderhaltiga bland den sednaste tidens dramatiska företeelser på vår seen, så vill jag fråga hvilken be