Aftonbladet – 2 november 1864, sida 3

hållning den pjesen väl i och för sig gifver? Gud bevars, det är nog en mycket skickligt hopsatt komedi, i hvilken fjedrerve och dritbjulen urheta med exemplarisk noggrannhet, der intrigen går liksom på irissor och der situationerna inoch utveckla sig likt figurerna i en väl dunsad frangaise. Personerna äro oklanderliga; de tala och nandla precist så fom det höfves deras kon:entionella roller af beskedlig tok, fager axdocka, lysande salongsdam, sentimental säring, tafatt krigsman o. s. v. Det är örst på mycket nära håll som man uppäcker, att mästerstycket är den rena mexani ens triumf, att det icke finnes en flägt it lefvande lif i handlingen, icke en atom af individualitet hos personerna, att alltsam :nans är ett marionettspel, som sättes i gång ned segelgarnsträdar. Det fordras utan ivilvel talang för att frambringa äfven sådana skapelser; eylindrarnes verksamhet är seundransvärd och utvexlingarnes säkerhet otelbar; men icke går man på teatern för att beundra sådant. Jag tror nog att pjeen gör lycka, helst med det särdeles goda utförande som kommit den till del; man är slltid road af sädana der behändiga komedier, som icke uppväcka någon passion, .cke bringa någon känsla i svallning; men enligt min öfvertygelse kon upptagandet af sagateller endast ursäktas då de giivas så om omvexling med dramatikens djupare och mera storartade skapelser, och det bör alltid räknas teaterdirektionen till förtjenst. att hon, med ringa eller ingen utsigt till ekopomisk vinst, söker väcka intresse för de mäktiga gestalter, som Shakspeare skapat i kapp med naturen?, H. BR.