Aftonbladet – 31 oktober 1864, sida 2

gläder det mig att jag bara helt obetydligt tittat i boken. asOm ni bara hade sett litet närmare i den, sade Leslie, Xskulle jag inte fått det nöjet att tjena er till tolk, ty de latinska verserna äro i en not nedanför öfversatta på franska.s Verkligen ! sade Leonora, alltmera förlägen. Jag trodde inte... jag tänkte...? uNi tänktes, sade Leslie, som nu plötsligt antog ett vinligt och ömt sätt, att jag hade blitvit sårad, och ville derföre höja nug 1 mina egna ögon. I Nej, nej, jag trodde visst inte att ni kände er särad, stammade hon. Jo, ni gjorde det; det tjenar ingenting att söka neka det. Allt är nu klart för mig, och hvad jag ser fyller min själ med himmelsk sällhet. Huru vänligt och vackert är inte ert beteende! Det högsta jag kunde ha hoppats var er förlåtelse; ty jag I har burit mig mycket illa åt emot er. Ni I har emellertid knappast trott att jag var I förödmjukad, förr än ni i ert ädelmod kommer till mig för att lyfta mig ännu högre än jag förut stod. Jag ville verkligen bara veta hvad verserna betydde:, sade Leonora. Nej, det ville ni inte, inföll Leslie. Er afsigt var en vida ädlare. Ni följde ert ädla hjertas ingifvelse. Huru djupt stärjag inte under er, huru mycket måste jag inte förakta mig sjelf! Om jag någonsin kunde höja mig-.upp till er... men hör mig, Leonora, jag börjar nu känna mig sjelf.4 Jag vet att ni är både god och talentfull, sade Leonora. uGod! Tyvärr är det inte så; men ja kan möjligen en gång bli det. Det är omöjligt annat än att jag måste bli så god som en menniska möjligen kan bli, då jag kommer i beröring med en så älskvärd godhet. Jag vet inte, Leonora, om ni hyser andra känslor för mig än ni skulle egnat er skriftefader; men i mitt hjerta brinner för er en så varm och innerlig kärlek, som jag aldrig trodde mig i stånd att känna, Skänk