Aftonbladet – 28 oktober 1864, sida 3

allt hjerta vara stämda för en personalunion, ty de olyckor, ven medför, drabbar ju endast tolket, medan den tillförsäkrar dynastien de oskattbaraste klenoder: ett förhöjdt apanage och större tom glans, — saker i jemförelse med hvilka folkets andliga och ekonomiska undergång i dessa personers ögon helt och hållet förlorar sin betydelse. Men personalunionen skall icke blott tilltala sådana hela eller halfva landsförrädare, den skall vidare hafva något mycket lockande för en mängd personer af gamla skolan, som sakna skarpsinnighet och politisk bildning, och som inbilla sig, att om konungen af Danmark regerar i hertigdömena, skall han vara i stånd att styra dem i dansk anda och danskt intr Ja, om personalunionen kunde komma till stånd på sådana vilkor, att danska konungen blefve absolut regent i hertigdömena, och att Tyskland afhöll sig från all slags direkt eller indirekt inblandning i deras rhållanden, så skulle vi ju alla med upp: kta händer taga emot den, helst om vi örst hade en pålitlig regering; men så skall rhållandet naturligtvis alls icke blifva ordnadt. Förutsatt att personalunionen kommer ill etånd, får naturligtvis Slesvig-Holstein af Tyskland eller Preussen garanterad författning, som fullständigt klafbinder regenten, och gör det för honom omöjligt att uträtta någonting i Danmarks eller danska folkets intresse. Han skall ej engång kunna afskeda de i Slesvig insatta menediga tjenstemännen. Deremot skall, som sagdt, förbindelsen medföra en viss enhet i politiken, nemligen den yttre, hos de båda statslemmarne Slesvig-Holstein och Danmark, och denna enhet skall på grund af Tysklands öfvervigt helt enkelt åstadkommas derigenom, att Danmark antager Slesvig-Holsteins, d. v. s. Tysklands politik. Till fördel för personal-unionen invändes mot vär åsigt, att det i motsatt fall skulle vara alltför farligt för oss, att de holsteinska och slesvigska hamnarne blefvo stationer för en tysk och fiendtlig flotta. Dertill måste då svaras, att faran skulle vara att Tyskland genom sin flotta kunde underkufva oss; men detta är dock endast en fara, alltså en möjlighet; uti personal-unionen finnes, såsom vi sett, just vissheten derom, i det vi nedsjunka till en komplett vasallstat under Tyskland. Men dernäst är det en fullständig illusion att inbilla sig, det konungen af Danmark såsom hertig i Slesvig-Holstein skulle vara i stånd att hindra Tyskland från attgörat. ex. Rendsburg till förbundsfästning och Kiels hamn till en tysk flottstation. För det första skulle sådant utan tvifvel redan betingas genom konungen-hertigens insättande i sin nya värdighet: men äfven om mot förmodan detta icke plefve händelsen, skulle Tyskland likafullt kunna sätta ett sådant beslut i verket, när det behagade, utan att konungen-hertigen och änna mindre danska regeringen förmådde hindra det. Visserligen fordras enigt förbundslagarne regentens samtycke till utförandet af dylika förbundsbeslut, men huru ofta ha vi icke sett, att förbundslagarne på det mest upprörande sätt kränkas mot oss, medan Europa lägger armarne i kors under förevändning, att det är en inre tysk angelägenhet. Personal-unionen skulle alltså på intet sätt skydda oss mot hotelsen af en tysk flotta i Kiels hamn. Ett annat argument hemtas från förhålandena i Slesvig, i det man påstår, att vi för de trogna slesvigarnes skull böra eftersträfva personal-unionen, då det likväl på detta sätt skulle stå i vår maktatt i någon mån hindra deras tunga öde. Detta är en fullständig villfarelse. Under personal-unionen skola, såsom vi örut visat, konungen-hertigens händer vara så bundna i Slesvig Holstein, att han icke med bästa vilja skulle kunna uträtta något för de danska slesvigarne; tvärtom skulle tyskarnes alltid vakna misstankar mot Danmark i denna riktning förvärra de danska slesvigarnes öde och öka det förtryck, hvarunder de lefva, medan just den omständigket, att Danmark står under samma regent som Slesvig-Holstein, på många sätt skall nverka förlamande på de danskes verksam: het för slesvigarne. Blir deremot SlesvigHolstein en oafhängig stat med en bestämdt utstakad gräns mot norr, så skall det för sin egen skull nödgas gifva sina danska undersåter en dräglig existens, eller. åtminstone skulle det tvingas dertill af den allnänna opinionen i Europa, medan deremot utlandet icke skall röras af att danskar misshandlas i ett land, som regeras af Dannarks konung. Således långt ifrån att de lanska slesvigarne skulle hafva någon förlel af personal-unionen, skulle den tvärtom vara både dem och oss till största skada. Slutligen får man understundom höra till örsvar för personal-unionen framdragas det rgument, att det vore lättare att återförena Slesvig eller en del deraf med Danmark, om det blott finnes ett furstehus i båda länlerna, än om hvart och ett har sitt. Men ifven detta är ett misstag. Under en peronal-union skall Slesvig eller en del deraf lott kunna återvinnas åt Danmark genom nycket mäktiga allianser på dettas sida, eler derigenom att Tyskland vore i hög grad. örsvagadt och förödmjukadt genom neder-. ag i ett europeiskt krig; men under sådana örhällanden skulle vi ju med största lätthet ä bugt med den skillingsfurste, som kom ne att regera oafhängigt i Slesvig Holstein. )eremot uppreser sig den väsentliga omtändigheten, att en personal-union skulle lemoralisera danska regeringen så, att den cke ens, om tillfället vore gynsamt, skulle rbeta på återvinnandet till Danmark af slesvig eller någon del deraf, medan derenot insättandet af en oafhängig regent, t. augustenborgaren, nödvändigt skulle ra hvarje icke rent af idiotisk dansk reering nationel i BSlesvig-Holstein, då det u blefve såväl dynastiens som folkets inresse att unnrätta den lidna förlusten och