Aftonbladet – 28 oktober 1864, sida 3

afsigt. Så snart han hade kommit så långt bort, att det öfriga sällskapet icke kunde se honom, vände han om och gick en annan äg tillbaka, till dess han kom till det lilla värdshuset, der hästarne blifvit insatta i stallet. Ett guldmynt, som stacks i handen på mr Chausens betjent, lät denne hastigt inse att han mycket väl kunde lemna mr Leslie den häst han hade ridit, och att han i stället kunde köra miss Chansen hem. Då detta blifvit uppgjordt, red Leslie lugnt och långsamt in väg; men efter fem minuters förlopp sade han hästen i galopp framåt vägen till Chausen Wood. Om sir Peter hade ridit i skridt på en halt häst eller dragit den efter sig, skulle det icke dröjt länge innan han hunnit upp honom; men som detta icke var fallet, blef han ännu mera öfvertygad att hästens halthet endast var elt pålitt, som stod i nära samband med Leonoras plötsliga hufvudvärk. Då han kom tillbaka till huset, var ingen tillstädes, och tjenstfolket kunde icke gifva någon upplysning, eftersom de hvarken hade sett miss Ladylift komma eller gå. Leslie hade knappast kommit ini stalIet, förrän han blef varse sir Peters häst, som nu tycktes helt och hållet botad för sin halthet och stod och frustade i spiltan, rykande af svett. Hans egen häst vari samma tillstånd, och stalldrängen kunde icke dölja sin harm öfver den behandling djuren hade undergått, samt började brumma och svärja öfver de unga herrarne, som behandlade hästar på ett så oförståndigt sätt. Leslie skyndade in i skogen och gick den närmaste vägen bort till den klipphöjd, på hvars topp stenbrottet var beläget. Det var bevuxet med träd i naturliga grupper, som sköto fram ur klippremnorna, från foten ända till toppen, och mellan dessa slin