Aftonbladet – 28 oktober 1864, sida 3

tande svada? Det var ju för öfrigt till. räckligt att hon gick vid hans sida. Då de voro försvunna, gick Leslie in i skogen. der han vid ett förtvifladt lynne spatserade omkring tilldess klockan erinrade honom at han måste gå hem för att i rättan tid infinna sig vid middagsbordet; och sedan han i den ursinnigaste stämning hade klädt om sig, gick han ned till det öfriga sällskapet med en så lugn min, som om icke det ringaste hade händt honom. Hvar i all verlden tog ni vägen, mi Leslie? frågade Laura. Gick ni vilse inne i grottan? Nej, det gjorde jag inte, svarade Leslie, emen jag kom så längt bort från det ställe, der jag skulle möta er, att jag beslöt låna er betjents häst och rida hem igen utan alt invänta er ankomst. Laura talade icke vidare med honom i detta ämne. Se här, sade hon, ha vi några säll. synta stenar och petrilikater, som Leonora varit så god och hemtat ät mig och som jag tänkte lemna mr Goell i afton; men nu tycks det som om den tråkiga menniskan inte tänkte komma. Aro de inte bra vackra? Jo, utomordentligt vackraX, svarade Leslie och vände sig om mot Leonora. Ni har således varit till stenbrottetX, fortfor han i sin vänligaste ton; och det var ändå en sådan varm dag. Oaktadt det icke låg den ringaste förebråelse i hans röst, kunde hon dock icke låta bli att rodna. Ja, sade hon helt sakta, men .. Längre kom hon inte, och sedan Leslie en stund väntat på hvad hon skulle säga, tog han ett par af stenarne i handen med den anmärkningen: Det måste ha vant