Aftonbladet – 26 oktober 1864, sida 3

jag ansåg att majoren, genom att föras Solnavägen. undgick att färdas den långa och stenlagda Norrtullsgatar Åklagaren: Hvarföre tillsade fjerdingsmannen drängen som körde att endast låta det gå i skridt, hvarigenom två och en half timma åtgingo på vägen? . N Fjerdingsmannen syntes härvid något brydd och kunde icke gifva något bestämdt svar. Justitiekanslerns ombud: Hurudana voro handbojorna beskaffade? Fjerdingsmornen: Det var vanliga handbojor: vi ha inte mer än ett par i häradet. Efter vidare förfrågningar upplystes slutligen, att de varit ofodrade och af den konstruktion som vanligast benämnes handklofvar. Ombudet: Förhöll majoren sig lugn? Fjerdinasmannen : Ja. Ombudet: För hvilkens räkning försåldes hästen ? Kronofogden: För massans. Som tiden vid denna punkt af ransakningen redan framskridit till half 4, beslöt häradsrätten att hålla middag samt att derefter börja med vittnesförhöret. Häradsrätten sammanträåde åter kl. 5 på eftermiddagen, hvarvid hr Hellhoff före vittnenas inkallande bad få göra det tillägg till hvad han förut yttrat att han tagit befattning med saken icke blott såsom åklagare utan att han äfven vore borgenär i majorens konkurs å K. M:ts och kronans vägnar; hvarjemte kronofogden ytterligare erinrade om det borgenärsbeslut majoren åberopat såsom grund för eganderätten till hästen, icke vore giltigt då det tillkommit genom blott en del af borgenärerna till förfång för de öfriga. I sina förut aftgifna påståenden bad kronofogaen vidare få tillägga yrkandet om ansvar å majoren för det han brutit auktionsfriden. Notarien Sillen bifogade jemväl den anmi ningen att egentliga meningen med ifråga rande beslut endast varit att majoren skulle få återlösa blott sådana saker som kunde räknas till pretium affectionis och för massans räkning icke hade något betydligare värde. Men genom att man visat för mycket undseende för majoren hade denne lyckats tournera saken så, att beslutet skulle ha afseende å hvad del som helst af lösegendomen. Major Stjernsvärd: ?Det måste vara middagen som tournerat herin ; annars kan hr Sillen vara god och läsa sjelfva beslutet uti samman;rotokollet; ty det är beslutet som skall gälla, men icke hvad som en del pratmakare iramkommit med under diskussionen.? Hr Sillen: Hr majoren måste då också anses såsom en af dessa pratmakare; ty majoren förbehöll sig sjelf, såsom protokollet utvisar, att få återlösa endast sådana efiekter som kunde räknas till pretium aflectionis. Hr Svnnerbera: Ja dertill bör väl hästen med allt skäl kunna räknas, då man betänker att densamma alltsedan den var en liten fölunge tillhört majoren.? Härefter åberopades såsom vittnen å majorens sida: arrendatorn Hagberg, sadelmakaren Stenborg, handlanden Kihlman, barberaren Östberg och hyrkuskdrängen Johansson, betjenten Johansson och hushållerskan Fina Mansnerus. Hr Hellhoff åberopade fjerdingsmannen Pettersson. Mot denne anförde notarien Synnerberg jäf, emedan han deltagit i väldet mot majoren, och upptog åter den förut nedlagda ansvarstalan mot honom. Denna jäfsanmärkning bestreds af kronofogden, hvilken deremot, liksom notarien Silln, fordrade att betjenten Johansson och Fina Mansnerus måtte såsom jäfvige anses, emedan de voro i majorens tjenst. kr Major Stjernsvärd genmälde hära, att båda ur hans tjenst afflyttat och företedde i afseende å Johansson en skriftlig öfverenskommelse, af innehåll att Johansson förklarade sig nöjd med att ur tjensten afflytta mot erhållande af lön till den dag skrifvelsen var daterad, eller den 19 nästlidne September. Genom åtskilliga frågor, som ställdes till Johansson och Mansnerus, utröntes likväl, att de fortfarande gå majoren tillhanda och förrätta samma sysslor som under den tid då de enligt majorens egen uppgift voro hos honom lagstadda. Efter öfverläggning afkunnade häradsrätten det beslut, att Johansson och Mansnerus, såsom varande i majorens tjenst, icke kunde tillåtas vittna. I afseende å fjerdingsmannen Pettersson ville domstolen afkunna utlåtande sedan det visat sig hvad bevisning som mot honom fanns i fråga om den mot honom gjorda angifvelsen. Vittnesförhöret började med arrendatorn Hagberg, som berättade, att han under auktionen hört personer säga, att major Stjernsvärd skjutit hässten. Hagberg begaf sig då ned på gården, der han såg några personer komma ledandes med majoren och stannade framför hästen, hvarvid någon i folkhopen hördes yttra: Ser du huru du burit dig åt din rackare.? Derefter fördes majoren upp på ett rum i statbyggningen, dit vittnet, på begäran af kronofogden, medföljde, för att tilsammans med fjerdingsman Pettersson bevaka majoren. Uppkomne i rummet hade denne fällt några mindre väl valda uttryck till Pettersson, hvilken dervid fattat tag i ett på kakelugnen stående strykjern. Dock ansåg Hagberg, att Petterssons afsigt dermed icke var att hota majoren utan blott att vara beredd fill sjelfförsvar. Bland andra yttranden, som majoren hatt vid tillfället var äfven det, att han hade ämnat skjuta hunden också. På derefter framställda frågor förmälde vittnet vidare, att Motll, då han skulle föra majoren till häktet, sagt sig icke kunna göra detta med mindre än att han fick pålägga majoren handbojor och att kronofogden derpå svarat: Ni får tinda honom som ni will. Vittnet hade icke sett någon misshandla majoren; men denne hade uppe i rummet yttrat till Pettersson: Det är du din. rackare som nypit och slagit mig. Kronofo, den hade icke hållit nägot förhör med majoren; någon talan om hvad väg som skulle tagas till häktet hade vittnet ej hört. På stora vägen hade ej varit så mycket folk att det kunde hindra majorens forslande. Några handbojor hade majoren icke begärt. såsom Moäll påstod. Kronofogden hade sagt till, att ingen fick tala vid majoren medan han var qvar vid Skansen. Majoren fick icke ens gå öfver golfvet för att ur sin på sängen liggande öfverrock taga sig en buss tobak. Han hade talat om att han blifvit misshandlad så att ena benet blödde. Menigheten hade varit uppretad mot majoren och en del följde efter åkdonet då han affördes. Hr Stenborg hade vid majorens visiterande mottagit dennes portmonnä, som af en annan person upptagits ur majorens rockficka, i tanke att det var ett vapen. Portmonnäen hade vittnet genast lemnat kronofogden. Uppe på rummet hade majoren återbekommit densamma och då sagt att det fattades 50 rdr. Majoren hade då legat på golfvet och sagt sig vara mörbultad samt önskade att komma derifrån, hvarpå Moäll strax derefter kommit och affört majoren. Vittnet hade i sitt åkdon följt efter framtill Hersby, der handbojorna pålades. Derefter körde vittnet framföre och tog Solnavägen, den vittnet ansett vara bäst äfven för fången, emedan derigenom väcktes mindre uppmärksamhet än som skulle blifvit hindelsen om man firdats Norrtullsgatan. Majoren hade under vägen förhållit sig stilla och lugn. Hr Hellhoff påstod, i motsats mot vittnet Stenborgs uppgitt, att majoren genast nere på gården återfått portmonnäen. Vittnet Hagberg, härom tillfrågad, bekräftade Stenbergs utsago, att majoren först uppe på rummet återfått den, af en herre som Hagberg icke kände. De derefter afhörda vittnena. drängen Johansson, handlanden Kihlman och hr Östberg berättade, hufvudsakligen sammanstämmande, att ma Soren sedan han skjutit hästen unpstisit i åkdo