Aftonbladet – 26 oktober 1864, sida 3

Kihlman sett handbojorna paskrufvas, oaktadt majoren höll sig fullkomligt stilla. Såväl hr Kihlman som vittnet Östberg ansågo troligt, att majoren kunnat undgå häktningen och det honom i öfrigt öfvergångna våldet om icke sysslomännen hindrat hans afresa. Hrr Sillen och Havfman förklarade, att de ansett nödigt att ställa sig framför hästhufvudena för att kunna skydda sig för pisksmällarne samt för de skott de väntade att majoren skulle aflossa. . Häradsrätten resolverade härefter, att fjerdingsmannen Pettersson skulle få höras som vittne; alldenstund mot honom ingenting förekommit, som lemnade stöd för den gjorda angifvelsen. Majoren åberopade ytterligare ett vittne, landtbrukaren Enander, som vid rätten fanns närvarande. Den sistnämde hade, förutom hvad som redan är bekant om majorens släpande ur akdonet. ingenting vidare att upplysa, än att en person omtalat, att majoren med en pistol hotat en af slomännen ; hvarjemte vittnet ansåg troligt, folkmassan gått löst på majoren om icke han blifvit tagen i förvar. . Pettersson hade ej varit närvarande när majoren drogs ur vagnen. Vittnets berättelse utgjordes till det mesta af ett relaterande af majorens utgjutelser sedan han kommit upp på rummet, hvaribland förekom, att han hotat kasta vittnet genom fönstret samt att taga guldgalonerna af kronfogden och sätta honom der hvarken sol eller måne lyser. Vidare skulle majoren yttrat, att han icke behöft göra cession; ty han kunde när som helst skaffa 20,000 rdr. Derjemte upplyste vittnet, att under det majoren fördes upp Då rummet hade han blifvit slägen och skuffad af säkerligen 20 personer. Kronofogden hade dock tillsagt att ingen skulle få röra majoren. Med anledning af att hvarken detta vittne eller kronofogden kunde upplysa om hvem som jemte Pettersson fört majoren upp på rummet, yttrade denne att detta förhållande stode i föga samklang med kronofogdens uppgift att han sökt skydda majoren; tvärtom syntes det nu att kronofogden genom att lemna honom, majoren, i händerna på okända personer velat gifva honom till pris åt massan. Hr Hellhoff begärde härefter uppskof med mået för förebringande af vidare bevisning å sin sida. Hr Synnerbera önskade, att kronofogden matte åläggas att uppge hvad han ville bevisa. Hr Hellhoff svarade härå, att han vill bevisa att majoren med en pistol eller revolver hotat en af sysslomännen. Hr Synnerberg bestred uppskof härför, emedan han ansåg frågan om hotelsen vara en helt och hållet ny angifvelse. Majoren höll nu ett längre och kraftigt anförande, yrkande att kronofogden Hellhoff och fjerdingsmannen Moöll genast måtte förklaras skyldiga att träda i häkte. Slutligen förklarade majoren, att det nu skulle komma att af domstolens beslut visa sig, om de verktyg som stå konungen tillbuds vilja göra hans valspråk till en sanning; hända hvad som helst krade likväl majoren att han skulle visa det han egde en martyrs mod. Åklagaren biträdde kronofogdens anhållan och rätten resolverade, att den icke funnit skäl fästa något afseende vid häktningsyrkandet samt att det begärda uppskofvet icke kunde förvägras; och utsattes målets ytterligare handläggning till tingets slut, då parterna vid äfventyr af talans förlust skola förebringa all den bevisning hvaraf de vilja sig i saken begagna. Härefter företogs det nyinstämda målet mot sysslomännen och rättens ombudsman i konkursen, notarien Oldenburg, samt en del af borgenärerna, med yrkande om ansvar å dem för förskingring af anförtrodt gods m. m. Men då detta mål icke var af någon allmän vigt anse vi oss om detsamma blott böra nämna, att det efter uppläsandet af en mängd olika handlingar likaledes uppsköts till tingets slut. å parterna i detta mål afträdde var kl. !2 11 på aftonen. Majoren Stjernsvärds rättegångsmål hade sålunda upptagit 12 timmar, med afdrag likväl af tiden för middagsmålet. — Befälhafvaren på ångbåten Kalmarsand har i dag till polisen anmält, att tvenne drängar. Jonas Axelsson ifrån Munsön och Carl Westergren från Kersön, hvilka i går eftermiddag medföljt ångbåten härifrån, under vägen kommit i gräl och handgemäng med hvarandra, samt att de, efter det han då skilt dem åt och för någon stund aflägsnat sig ifrån fördäcket, åter börjat tvista, i det Axelsson, som satt sig på maskinhuset, rusat på Westergren, då denne gått der förbi, och, under utrop: vill du betala min rock, som du rifvit sönder!4 fattat uti Westergren, dervid Axelsson, hvilken varit rusig, fallit öfverbord. Maskinen stoppades genast och Axelsson upptogs, men han var då redan död. MHändelsen hade passerat i Långtarmsviken, midtför Kersö herrgård. Såväl den omkomna som Westergren hade sedermera öfverlemnats till inspektoren. på Husby gård i Munsö socken, hvilken lofvat anmäla saken till ortens fjerdingsman. — Kalmar den 22 Okt. Från Thorsås skrifves till tidningen Kalmar: Ett våld, vittnande om en äfven i våra trakter lyckligtvis sällspord grym och ohygglig råhet, har natten emellan den 14 och 15 d:s föröfvats mot afskedade båtsmannen Anders Wesslund och hans hustru Ceciiia Persdotter. Dessa makar, af hvilka mannen är 84 och hustrun 72 år, bebo en liten enstaka torplägenhet å n:r 1 Slätafly egor, cirka !; mil från garden, ned emot blekingsgränsen. Genom sparsamhet och en för deras höga ålder ovanlig raskhet anses de ha förvärfvat en för folk at deras klass ovanlig förmögenhet, ehuru de aldrig velat erkänna sig innehafva några penningar, hvilket ryktet dock påstått. En stund efter det de begge gamla på aftonen den 14 gått till hvila, hörde de någon försöka uttaga ett fönster i deras stuga, och då de gåfvo tillkänna att de voro vakna och ville förhindra våldsverkarne inträde, blefvo fönstren inslagna med större stenar, riktade mot de gamles sängplats och af hvilka en del också träffade de utsedda offren för illbragden. Dennas verkställare, till antalet två, sökte efter en stund att intränga genom fönstren, men drogo sig tillbaka d Wesslund hotade att med yxa försvara brechen. Ater började stenregnet, under hvilket hustrun 2:ne gånger lyckats utkomma genom den ena fönstergluggen och taga flykten, men, upphunnen och misshandlad af våldsverkarne, hade hon åter måst fly in i huset. Hon hade slutligen, i hopp att väldet skulle upphöra, öppnat den tillhaspade dörren: men bofvarne inrusade då och tilldelade henne med en i förstugan stående jernspade två svåra hugg i hufvudet. Det fordrades verkligen godt hulvud för att ej helt och hållet duka under för dessa mordhugg. Hon afsvimmade emellertid, hvarefter turen kom till mannen, hvilken blef kullslagen och på det ohyggligaste misshandlad. Härunder hade hustrun kryat till, och lyckades nu verkligen undkomma. Våldsverkarne trodde sig nu hafva gjort de gamla oskadliga, hvadan de började visitera huset; men medan detta påstod hade gubben Wesslund återfått sans samt lyckades äfven undkomma. Han skyndade till torparen Sven Stilles på cirka 2000 fots afstånd aflägsna boning, dit hustrun, barfota, i blotta linnet och nedsudlad af blod, kort förut anländt och ropat på hjelp för sig och man. Då Stulle, åtföljd af 2:ne fruntimmer, genast skyndade till Wesslunds stuga, hade våldsverkarne redan tagit till flykten. De hade icke funnit hvad de troligen sökt: de af ryktet omtalade penningbuntarne, och hade ingenting medtagit från den delvis sköflade bostaden. Makarne W. kände ingen af våldsverkarne. Den, som först velat intränga genom fönstret och som varit verksammast vid utförandet af våldet inomhus, var en ung man med trindlagdt ee a mm? AFA pA EV eE