Aftonbladet – 24 oktober 1864, sida 3

Underrätielser från Danmark. I Fotkethingets möte den 20 dennes företogs till behandling justitieministerns begäran om anställande af åtal möt redaktör Bille som folkethingsmån för Köpenhamns femte valkrets. Presidenten meddelade, att han uppkjutit frågan till denna dag, emedan Bille var hemkommen från sin utrikes resa, och han lemnade derefter ordet till J. A. Honsen. Denna sak hade — började talaren — i en underlig form kommit till thinget, man kunde nästan säga oformlig. Det fanns alldeles ingen voteringspunkt, utan blott en skrifvelse till förmannen. Det hade varit tal om, att man kunde ställa upp ändringsförslag, men detta kunde då ske blott genom att ställa dem till skrifvelsen, men det vore ju såsom ville man lära justitieministern att skrifva. — (Förmannen anmärkte, att det icke var skrifvelsen som blifvit thinget förelagd, utan frågan, om thinget ville gilva sitt sumtycke till anstallande af åtal.) Talaren måste vidare påpeka, att skrifvelsen var affattad i en märklig form; der stod, att förmannen skulle utan dröjsmål ombesörja thingets samtycke. (förmannen; Ingen minister kan ålägga förmannen något.) Formen i skrifvelsen var den som ministrarne pläga använda i skrif. velser till sina underordnade. Ministern kunde icke heller ålägga förmannen att företaga något utan uppskof, det berodde på honom sjelf hvad han ville sätta på dagordningen. Det stod också i skrifvelsen, att förmannen skulle skaffa thingets samtycke; det kunde han ju icke, det berodde på thinget sjelf, om det ville gifva detellericke. et förundrade honom för öfrigt, att justiti ministern icke var tillstädes. då man ju likväl borde veta, hvad det var för en lag, efter hvilken man ville anklaga Bille, ehuru det ingalunda vore meningen att thinget skulle vara någon domare. Då det vore första gången ifrågavarande grundlagsparagraf skulle användas, ville han emellertid föreslå uppskof med sakens behandling och att det måtte nedsättas ett utskott af fem medlemmar, för att derom afgifva betänkande. Detta förslag togs derefter under behandling och ordet lemnades åt Bille, som på grund af sin egendomliga ställning till denna sak utbad sig tillåtelse att få yttra sig litet vidlyftigare än ordningen på grund af det gjorda förslaget eljest tillät. Det var ju första gängen fråga om att använda denna grundlagsparagraf, och det förelåg derför två frågor, nemligen huru man i det hela taget skulle ställa sig vid sådana tillfällen och huru man skulle ställa sig vid detta tillfälle. Angående den förra fråan ville han icke yttra sig, men deremot om den andra. Han hade funnit sig öfverraskad af att se konungens regering önska åtals anställande mot honom för de ifrågavarande artiklarne. Den mening, som deruti blifvit uttalad, kunde vara riktig eller oriktig; och vore den, som han trodde, riktig, så vore det så långtifrån att man kunde kalla den en förbrytelse att uttala den, att man säkerligen snarare måste kalla det en rättighet, ja under nuvande omständigheter en pligt. Att artiklarne voro skrifna i tanka att det måste vara så, och att det icke kunde vara fråga om åtal derför, vore ju också tydligt deraf, att han låtit trycka dem i sin tidning och icke dröjt att framställa den deruti uttalade fåsigt i thinget. Dessutom var det icke heller första gången, som den i artiklarne yttrade åsigt framkommit; redan för flera månader sedan hade han sjelf haft tillfälle dertill, och under sitt sednaste vistande i utlandet, för omkring tre veckor sedan, hade han äfven sett den framställd i ett annat danskt blad. Han kunde emellertid gå ännu längre och påstå. att den blifvit framställd af en medlem af den nuvarande regeringen, nemligen af den som stod i spetsen för ministeren. För omkring ett år sedan hade denne i riksrådet visat, att det fanns sådan förbindelse mellan aftalen från 1851—1852 och arfsfrågan, att det ena berodde af det andra. Han hade sagt det då, emedan han med tillhjelp af successionslagen ville upprätthålla aftalen, och man kunde derför äfven vända om förhållandet. Aftalen äro nu sprängda i luften — det kunde ingen neka — och sålunda måste följderna deraf för arfslagen äfven inträffa. Ehuru det således från realitetens sida varit honom obegripligt, huru regeringen kommit till detresultat att vilja anställa åtal mot honom, kunde han dock ganska väl förklara det af det skäl, att den