Aftonbladet – 24 oktober 1864, sida 3

åter varda! Förr eller sednare skall den vigtiga frågan stå utanför Stambuls portar. Europas statsmän ha redan visat, att de vilja uppmärksamma den. Inoan jag afslutar mina hastigt utkastade penaritningar öfver Konstantinopel, vill jag vämna, att jag besökte svensk-norska charge daffaires kammarherren Stenersen, som inviterade mig till sommarstället Bujukdere vid Bosphoren; men den alltför knappt anslagna tiden tillät mig icke att begagna denna inbjudning. Det svenska kronan tillhöriga legationshuset i Pera har ett fördelaktigt läge med en temligen stor och vacker frädgard, hvarifrån man har en herriig utsigt. Byggnaderna äro obeqvämliga och föga betydliga; men hela lägenheten anses numera ega ett högt värde, om än detta värde stundom öfverdrifves, Inärheten har ryska legationen ett verkligt palats. Då jag en vacker aftonstund ombord å det ypperliga franska ångskeppet Euphrat emnade Gyllene Hornets hamn, sökte och ökte min blick beständigt Aja Sophias döm, till dess den försvann i nattdunklet. Men länge såg jag Starubuls fyrar i fjerran blinka öfver Marmorasjöns lugna vågor. Om jag denna qväll gick till kojs med själen uppfylld af de många omvexlande bilder, som på sista tiden sväfvat förbi min syn och min tanka, så är det visst och sannt, att jag följande morgonen vaknade vid nya scenförändringar och till ett nytt, oförgätligt skådespel. Vi gingo tidigt in i Dardanellsundet, som på många ställen har starka befästningar. Man ser få bebodda orter. Begge stränderna äro kala och bildas af långsträckta sandkullar och berg, hvilka på den asiatiska sidan äro ganska höga. Vid utloppet ur sundet hade vi till höger den bergiga, gråbruna ön Imbro och till venster en temligen hög och naken strandplatå med — Åchilles grafhög. Den var mycket väl synlig, ty vi gingo icke långt ifrån stranden. Något längre söderut framträdde snart flera grafkuilar, liknande ättehögarne vid Gamla Upsala. Der — sade mig en grekisk student, med hvilken jag gjort bekantskap — ser man den vik der Skamander utfaller, och österut det gamla Trojas Akropolis; söder och öster derom en amfiteater af ganska höga berg. Vilemnade nu till venster Tenedos och vidare Lesbos, hvars bergspetsar förblefvo synliga tillsemot aftonen. Vid skymningens inbrott såg jag å ena sidan Ipsara, der C. J. L. Almqvist förlagt den vackra dikten Svangrottan och den andra sidan Skyros, den första till det befriade Grekland hörande ön. Det var här Achil les och hans on Pyrrhus en tid lefde, och hvarest Theseus blef mördad och låg begralven, till dess Cimon återförde hans ben ull Athen. Man kan icke nämna alla dessa klippöars namn utan att uppkalla förevigade minnen! Under natten vaggades vi fram mellan cykladerna och hade nyss vändt förbi Sunions udde och inkommit i Saroniska viken, då en vänlig gudamukt tidigt väckte mig. Af passagerarne var jag den första på däck, och den andra var den grekiske studenten, hvars ögon lyste af en stolt glädje, då han fick tillfredsställa alla mina nyfikna frågor. Till höger hade vi Attika, till venster ZEgina och i fonden den bergiga och kala ön Salamis, hvilken föreföll mig så liten, att jag trodde ett svenskt bondhemman knappt kunna få rum derpå. Dock har den mer än 2000 invånare! Men sådan är storheten här: till en början gäckar den med skenet af litenhet, och luften är så klar och genomskinlig, att afståndet derigenom förminskas och man tycker sig vara rätt nära föremål, som äro längt aflägsna. Medan vi samspråkade härom, började den rosenfingrade Eost allt mer förgylla himmeln bortom Hymettus längsträckta berg, och snart framgick solguden Apollo i all sin glans. Det dröjde icke länge, innan jag varsnade Akropölen, hvarvid jag erfor en känsla, som jag trodde i någon mån likna den, hvarmed korsfararne fordom nalkades Jerusalem. (Forts.)