Aftonbladet – 21 oktober 1864, sida 2

Bredvid vägen såg jag mänga begrafningeplatser, utmärkta medelst rader af stenar eller trädstaket, hvartill virket påtagligen var hemtadt ifrån jernvägsinhägnaden. Om jag under min resa någonsin känt någon längtan, så har det varit att komma till hafvet. Då jag nu fick se Svarta hafvets blåa, solbeglänsta vattenspegel, utrotpade jag glad såsom Xenophons soldater: Thalatta! Thalatta! Snart erinrade jag mig ock den sköna monologen i Atsechyli Fängslade Prometheus, hvilken monolog begynner med orden: O dios aithär o. 8. v., eller ungefär : O undersköna himmel, snabba vindars tropp, J, floders källor, hafvets vågor utan tal, Som leende hvarandra följen, gyllne sol, Som skådar allt, till eder vädjar jag; ack sen, Hvad nu jag lider... ossseeessseesressrsersissra b Scenen för denna monolog var Kaukasus erg! Vid framkomsten till hamnstaden Kustendje såg jag vid hafsstranden en samling af 500 till 1000 män, qvinnor och barn, klädda i brokiga trasor. Många barn voro nakna. Gamla gubbar med gråa skägg lutade sina trötta hufvuden emot strandens stenar. Här och der brunno några kokeldar. Man hörde intet sorl; nästan allt var stumt. Fyra män buro på en bär ett lik, som utan alla omständigheter anförtroddes åt jorden. Dessa grupper — tänkte jag — äro zigenare, som man ser så talrika i detta land. Men det var icke Jag såg flera män, som voro bättre klädda; de hade fina stöflar af pressadt läder, långa svarta rockar, kantade med hvita band, och högmössor af ludet skinn. Öfver bröstet nade de elt par tiotal tätt vid hvarandra i rad fästade — patroner, och i bältet framtill en dolk och baktill en stor pistol. Dessa främlingar voro Cirkassier af den sista fria stammen, som hellre än att lefva under inkräktarens ok lemnat sitt hemlands berg och kastat sig in på Turkiets område. Hela stammen skall utgöra hundratusen menniskor. Der svallvägorna af denna invandring vältat sig fram, hafva de medlört hungersnöd, pest och namnlöst elände. Turkiska regeringen har gifvit invandrarne understöd och sändt dem läkare. En sådan fann på torget i en viss stad vid Svarta hafvets södra strand en mängd lik, som i 14 dagar legat obegrafna. Truppen i Kustendje skulle nedslå sina bopålar i Dobrudscha, dit andra redan hunnit fram förut. Som vi icke hade någon tid att försumma, togo vi båtar och praktiserade oss ut till den nya, väntande ångaren, som skulle föra oss till Konstantinopel. Fördäckslasten utgjordes af en stor fårahjord, hvars herde, en gammal turk, utan återvändo slog de bångstyriga baggarne i skallen med en träklubba. På mellandäck lägrade sig en brokig samling af olika nationer. Salongerna voro präktiga. Hatvet var lugnt! En italienare, som sade I sig hafva rest i många år, utan att någonI sin varit besvärad af sjösjuka, önskade att I vi linge en storm: men dertill var föga utsigt, ty den klara vattenspegeln ätergaf en himmel utan minsta skuggning af ett moln. Och likväl — emot qvällen började det rulla st betänkligt; natten blef mycket orolig. å jig ett par gånger vaknade ur min behaghga sömn, hörde jag en ihällande kör af alla vokalljuden i alfabetet, mest dock vokalen u. Klfter att om morgonen hafva kommit in i Bosphoren och på lugnt farvatten, hemtade sig de lidande. En af de medresande sade, att man bordt kasta den svartlurfvige italienaren öfver bord. likasom profeten Jonas. Emellertid hade han redan (fått sitt straff: han hade lidit mest: Alltså voro vi inne i Bosphoren, denna värdiga ouvertur till. Konstantinopels herrliga I och natursköna omgifningar! De bäda höga stränderna äro beklädda med viller, landthus och flera marmorpealatser, som tillhöra sultanen, kiosker, batterier och befästningar. Man kan nästan säga, att man eglar fram emellan två långa förstäder som sträcka sig från Svarta hafvet fram till Stambul å den ena sidan och Skutari å den andra. Redan kl. 9 f. m. gingo vi in i den af oräkneliga skepp och småbåtar öfversällade hamnviken, som med allt saäl bär namnet Det gyllene Hornet. Bakom oss hade vi då Skutari, turkstaden på Asiens strand, till höger förstäderna Tophana (Top-haneh, kanongjuteri), Gålata och på den höga bergplatån bakom dem Pera. Till venster åter det egentliga Stambul (Istamboul, säger turken) med dess amfiteatraliskt uppstaplave husmassor mellan cypresser och plataner, och framför allt de väldiga moskeerna med deras höga minareter. Aja Sophia var det första min blick sökte, då jag kom, och det sista den lemnade, då jag for härifrån. Knappt hade ångaren kastat ankar, förrän den omgafs af hundratals båtar och äntrades af hundratals brunbrända figurer, som grepo hvad de öfverkommo och hyfvade ned i bäåtarne. Utskickade dragomän erbjödo hoteller, der man kunde bo för 10 å 20 franes om dagen i ett för allt. Om det smakar något att komma till Bysanz, så kostar det ock; det vill jag anmärka en gång för alla. Med möda läddade jag mina saker och satte mig för säkerhets skull på min kappsäck. Knack och knack — afbröts min paraplykäpp på två ställen! Min vän Niärnbergaren hade rekommendation till ett godt privathotell, der han ville införa mig och reskamraten från Belgien; och lyckligtvis träffade vi snart hotellets utsånda öfverkypare, den svartmuskige, hederlige kanaljen? Janko, grek och bördig från Thessalien. Med hans lllbjelp kommo vi snart i land; och för 5 Piaster (omkring 80 öre) gingo vi utan visitation igenom tullen. En gammal turk lastade vära saker på sin rygg och vi började klättra uppför till Pera, der nästan alla hotellerna äro belägna. Tillåt mig betvifla, att någon stad i verk: den eger ett vackrare läge eller ger en prakttullare yttre anblick. Men huru gäckad och flat blifver man icke, då man träder in på de trånga, krokiga och smutsiga gatorna, som till allra största delen äro otillgängliga för vagnar och hvilkas stenläggning borde framkalla ett benoch halsförsäkringssällskap. Rännstenen är vanligen förlagd i gatans midt och delar den i två trottoarer,