Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 2

profilen bjöd mig kaviar, som han beställt för sin egen räkning. Då skymningen inbröt och lamporna tändes, företedde salongen sällsamma grupper och personager. Jag och min värde vän från Belgien gingo länge på däck och rökte våra cigarretter under den klara stjernhimmeln. Under natten passerade vi många märkliga orter, bland hvilka må nämnas: Peterwardein, Karlowitz, Semlin, Belgrad och Semendria. Andra dagsresan utgjorde glanspunkten i Donau-färden. Då jag om morgonen kom åter på däck, kunde jag anteckna, att vi befunno oss midt emot lemningarne af ett gammalt fäste, Rama, på serbiska stranden. I förgrunden österut syntes höga bergpyramider och stränderna började här betydligt skjula rygg, ty Karpaterna stämma möte med en annan bergkedja från sydvest. Emellan dessa närgångna jättar skulle vi tränga oss fram. Dessförinnan landade vi dock på morgonen i Battiasch, som utgör en af slutpunkterna i det Europeiska jernvägsnätet. Här intog ångbåten kol och erhöll många nya passagerare, hvilka anlände direkte från Wien. Sedan vi nu kommit in på en amfiteater, af höga berg begränsad, och vidare gått förbi några låga, sandiga öar, kommo vi fram till klippan Babakay, som trotsigt reser sig midt i floden. Förtörnad öfver att hafva blifvit störd i sitt lugna lopp rusar Donau, doft mumlande, emot strändernas berg; men på Ungerska sidan mötör klippan Tivadusa med det käggelformiga tornet Babakaly, och på den serbiska klippan Joes jemte de på branta bergspetsen förlagda nio fästningstornen Golubaces. Vid detta möte förlorar floden nästan hälften af sin bredd och nödgas sålunda hopklämd tillryggalägga det måhända 10 mil länga Klissarapasset. I sanning! Vildromantisk är denna floddal, storartad och skön som få i verlden. Här råder ödemarkens tystnad, som endast afbrytes af flodkatarakternas sorl och roffoglarnas genomskärande skri. På bergspetsarne hafva örnar sina nästen, hvarifrån de vid ångbätens annalkande ofta flyga ut och högt öfver vattuspegeln i kretsande lopp följa den snabba draken. Till venster ser man en nyanlagd väg, till det mesta inhuggen i bergets sida, och på de små terrasserna här och der de hus, der gränsbevakningen tillbringar sitt ensliga lif. I en och annan framlöpande däld finner man ock smärre byar, bestående af skrala lerhyddor, owgilna af vinodlingar. Sedan vi passerat det första farliga stället, Stenka, uppnådde vi byn eller stationen Drånkowa, der en reservängbåt kommer till hjelp, då vattenståndet gör floden för strid. Vi behöfde emellertid mtet bistånd, utan fortsatte vår färd och kilade hasteliga öfver katarakterna Islasz och Tachtalia. Och så kommo vi klockan 1 på dagen till Grepen! Men hvad är Grepen? En framspringande, brant, rödaktig klippa, som tyckes vilja afskära floden och stänga vår utsigt österut, att icke säga åt all framtid! Nej, efter den långa kampen, vinner Donau äter på bergen, springer klippan förbi och månvgdubblar med ens sim bredd, så att vi plötsligen trodde oss hafva kommit ut på en stor sjö. Till en början syntes likväl detta mindre angenämt, ty vattnet hvirflade som i en kokande gryta3 men snart flyta vågorna åter stilla och lugnt. De kala, branta och rödaktiga klipporna på venstra stranden tycktes med afund blicka öfver till Serbiens skogbekrönta och med yppig grönska beklädda berg. Flera bebodda orter visade sig. Men sedan vi hunnit förbi Serbiens högsta fjellspets, måste floden åter krypain i ett pass. Det benämnes Kasan, och är om möjligt mera storartadt än Klissara. Många förmena, al det icke eger sitt motstycke, hvarken i den gamla eller i den nya verlden. Till venster följer ännu den konstgjorda vägen, som blifvit anlagd af grefve Szechenyi (1840). På motsatta stranden åter ser man spår efter den s. k. Trajansvägen, nemligen hål i den tvärbranta klippväggen, hvaruti bjelkar varit insatta till underlag för den långa brygga, hvarpå fordom romerska legioner tägat fram. Från ångbäten kan man ock urskilja de s. k. ?Trawunstaflorna,? som äro inhuggna i bergsgen i form af en uppvecklad papyrusrulle, som skall innehälla en latinsk inskrift och åtskilliga symboliska figurer. Nedunder di minnesmärken finnes en slags grotta, hvaruti herdarne pläga hafva sitt tillhäll och upptända eldar, hvarigenom bergväggen blifvit mycket sotig och svart. I denna trakt finnas äfven andra lemningar från romaretiden. Frampå eftermiddagen landade vi cen stund i den sista österrikiska orten gamla Orsowa, den många underliga grupper mötte vär blick. vilka brunbrända figurer i bindskor, f. d. hvita kortbyxor skjortor ofvanpå;såsom en blus, bredt läderbälte om lifvet, och så luden mössa ! De syntes mig istan stå ett par århundraden efter de attiga Wormsö-bönder, som äro välbekanta i Stockholm. Jag vil anteckna, att på en smal landtunga i närheten, emellan Donau och floden OCzerna, vid foten af berget Allion, är upprest ett kapell på den plats, ler man år 1953 upptäckte den ungersku konungakronan och kroninsignierna, som varit försvunna sedan 1849. De förvaras hu i Wien. Vi gingo härefter förbi en ö, som är försedd med cen turkisk fästning, Ada-Kale eller nya ÖOrsowa. Ännu ett rångt pass, jernporten, der man vid lågt ratten lärer kunna se så många uppstickanle klippspetsar, att man tror sig kunna rån den ena till den andra hoppa öfver loden. Här nedanför ligger en sjunken urkisk krigsångare, som man icke kunnat å flott. Emot qvällen gjorde vi åter en andgång i den första wallachiska köpinnr Turn-Servein så henämnd af ott kj