Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 2

så har man kavalleristen färdig, och dertill en ganska god. Qvinnorna äro här som annorstädes svaga för parisermod. Hvad jag icke kunde undgå att anmärka, var att de nobla österrikarne på de offentliga platserna syntes föga tillsammans med ungrare: de gingo sin väg mera sakteliga fram än t. ex. i det uti så många hänseendeg tillbakahållna Böhmen, der jag så ofta frågade mig: Hvi suckar det så tungt uti skogen? De få dagar jag tillbragte i Pesth voro flera intressanta bekantskaper, nemligen med den utmärkte språkkännaren prof. Hunfalvi, till hvilken jag hade helsningar från Stockholm. Endast i ett afseende var min vistelse härstädes mindre gynnsam; jag fick en liten släng af feberaktighet och hemsöktes af en osläcklig törst. Man varnade mig för att dricka vatten. Men slutligen drack jag vatten och Adlersbergervin så mycket törsten befallde, och jag befann mig väl deraf. Drufvan förtjenar alltid att besjungas. Den 28 Augusti — det var en solvarm dag — gick jag om eftermiddagen öfver till Öfen, sökte kringgå Blocksberget, och gjorde så af nyfikenhet en visit i Raizernas stad, men öfverraskades plötsligen af ett starkt regn och måste söka skydd deremot. På något afstånd hörde jng en högst besynnerlig musik, och vägledd af dess lockande toner fann jag snart en skäligen simpel vinskänk, der ett zigenarband gjorde musik med flera olika instrumenter och en glad soldat samt en ganska smidig köksskönhet dansade den ungerska dansen, en slags figur på höft. Jag slog mig ned bland åskådarne och begärde en flaska Adlersberger eller Turkblod. Aldrig förgäter jag, med hvilket allvar och behag en liten altaärig flicka, en svartlockig och barfotad zigenarunge dansade. Tiden gick fort, regnet föll undan; jag skyndade nu att taga biljett för den långa ängbåtsresan till Constantinopel. Om ni — sade en bekant — vili hafva en tråkig, men lugnare resa, så tag första plats; men om ni vill studera folklifvet, och dertill ett ganska brokigt, så tag Jen andra. I sednare fallet bör ni dock se noga efter edra saker; ty vid de olika stationerna kommer och går hvarjehanda folk, och genom lätt förklarliga misstag (hm!) kunna edra reseffekter föras i land, der ni minst anar eller önskar?, Godt! Jag ville studera folklifvet! Då jag kl. 8 om qvällen inträdde i salongen, fann jag der ett talrikt ressällskap. De som först fästade min uppmärksamhet voro fyra turkar, af hvilka en ung man med fin profil och vackra anletsdrag. Vidare några wallachiska paper (prester) i fotsida svarta kappor med fint pelsverk och brettlösa mössor åa Ia tjärburk. Och så herrar och damer från Europa och Asien; blandade tungomål. Snart nog gjorde jag bekantskap med en ung nirnbergare och en mycket berest turist från Belgien. I den rymliga och rätt beqväma sofsalongen valde man sig en bädd, utan afseende på bilj tens nummer; den Gud kärast, som ft kom!? De sistkommande fingo sofva på eller under borden, och i nödfall på däck. För min del fann jag en god plats och fick till närmaste granne min okände vän turken-profilen. Oroligt sofver den girige på sina enningsäckar; men lugn som en filbunke Inslumrade jag på den mjuka hufvudkudden, som dolde mina 30 Napoleondorer. Följande morgon kl. !2e 7 lade vi ut från stranden att följa den i stora krokar sig framvältande Donaufloden. Hela dagen sågo vi ett flackt land och mestadels mycket låga stränder, här beklädda med saftig grönska och videbuskar, der åter kala och sandiga, ofta med tomheten och enformigheten af en ödemark. Vi passerade visserligen många byar och köpingar, omgifna af vinodlingar och maisfält, men flertalet sådana ligga temligen aflägsna från floden. Oita sågo vi på slätterna stora hjordar af hästar, oxar och får; öfverallt mötte vi samlingar af flytande qvarnar, hvilkas breda hjul hvila på tvenne pråmar och långsamt vrida sig kring sma axlar. På ångbåten voro några ungdomar, — tjufpojkar durch und durch -— hvilka på mångfaldigt sätt retade de i qvarndörrarne stående mjölnardrängarne. Ån kastade de med kautsehukslungor smällkulor emot qvarnarne; än beskrefvo de en cirkel, härmande qvarnhjulets långsamma gång. Men då blef mjöl. naren ursinnig och gjorde sådana gester, att de qvinliga passagerarne gerna lemnade däck. Frampå eftermiddagen gingo vi förbi den historiskt namnkunniga staden Mohacs, hvars hus och kyrkor på något afstånd från stranden skimra fram mellan väldiga popplar. Vidare köpingen Apathin, hvarest man ganska långt ser en stor jordvall, som sträcke sig österut till floden Theis. Den benämnes ?Romarskansarne? och skall vara anlagd af romarne, eller möjligen af Avarerna. Vid belysningen af en vacker solnedfing sågo vi Draueck, hvarest bifloden rava utfaller i Donau och vidgar ännu mer den redan breda vattuspegeln. Här begynner landskapet blifva mer omvexlande och vänligt leende, isynnerhet på den högra stranden, som hörer till Slavonien. Vår resa var mycket angenäm; passagerarne blefvo mer och mer bekanta samt grupperade sig derefter. Synnerligen lifliga voro måltiderna, som afspisades vid table dötej; rätterna voro både många och väl tillagade, och till desert hade man de utsöktaste frukter. Vid första middagen råkade en liten uppassare, som alltid armbågade sig fram under utropen: entschuldigung! pardon ! bitte! att stöta emot mitt hufvud med ettstekfat. Det var mycket illa tyckte turkarne. Jag upprepade det enda turkiska ord jag kände, nemligen demirbasch (jernhufvudet), hvarför mig särdeles angenäma och jag gjordels tu