Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 2

omkullfallna trädet, kastade hon sig ne derpå, lutade sig mot en af dess grena och gret bittert, med båda händerna fö ansigtet. Hon lyfte flera gånger upp huf vudet för att torka tårarne ur sina ögon men derpå satte hon åter händerna för an sigtet, som om hennes sorg varit så stor att traktens skönhet plötsligt hade förlora hela sin dragningskraft. Efter en stunds förlopp reste hon sig åte upp och gick skyndsamt fram till ström men, der hon lade sig ned på knä, lutade sig fram öfver den, och neddoppade huf vudet i vattnet. Derefter satte hon sig nec på ett klippstycke tätt invid stranden, öpp nade sin korg, framtog en liten portfölj, hvilken låg penna och papper, intog en så. dan ställning att hon kunde begagna en del af klippan till skrifbord, och började att i största hast skrifva ett bref. Leslies hjerta klappade häftigare än någonsin förut. Hon hade ju frågat honom om hans adress, för att kunna vända sig till honom, om något ledsamt skulle hända henne. Var det väl till honom som hon skref? Var det någon sannolikhet för att hon skulle skrifva till en annan under den sorg som plötsligt hade drabbat henne, hvilken denna sorg än månde vara? Han stod henne så nära, att han nästan kunde se raderna medan hon nedskref dem. Bad hon honom att komma till henne? Hvad skulle hon väl säga, om han plötsligt stode vid hennes sida? Men i sådant fall skulle nan ju förlora hela det anspråk på tacksamhet, .som han skulle få derför att han nade efterkommit hennes uppmaning, och i tället komma att intaga en underordnad plats, efter som det var han som kommit ör att söka henne, i stället för att vara len öfverlägsne beskyddaren, som enträget